Two Evil Eyes

  • Svensk titel: Two Evil Eyes
  • Originaltitel: Due occhi diabolici
  • Speltid (min): 120
  • Release (Blu-ray/DVD): 2008-05-28

Recension - Blu-ray/DVD

George A. Romero. Dario Argento. Edgar Allan Poe. När man kombinerar tre skräcklegender av denna magnitud kan det väl bara bli bra, eller?

”Two Evil Eyes” är en episodfilm bestående av två delar. I den första, ”The Facts in the Case of Mr. Valdemar”, berättar George A. Romero om lyxhustrun som på sin makes dödsbädd bryr sig mer om att säkra sitt arv än att ta hand om den hand som fött henne. Genom hypnos har hon tillsammans med en läkare, tillika före detta pojkvän, fått maken att underteckna dokument som för över samtliga tillgångar till henne. Banken går motvilligt med på att ordna dessa transaktioner med reservation för att maken inte går bort innan det är klart. När maken trots allt råkar dö, dessutom under hypnos, bestämmer sig hustrun för att gömma kroppen i en frysbox. Men något verkar ha gått fel…

Som hustrun ser vi ingen mindre än Adrienne Barbeau, en gång John Carpenters flamma och mycket populär posterbrud. Hon gör bra ifrån sig i vad som visuellt mest känns som ett avsnitt av ”Glamour”.

I episoden ”The Black Cat” berättar Dario Argento historien om en brottsplatsfotograf som verkar bli lite väl påverkad och förstörd av sitt makabra arbete. När frun tar in en svart katt i hemmet går det snett för honom. Full av hat mot denna katt gör han allt för att den ska försvinna, något som verkar bli svårare och ha större konsekvenser än han någonsin kunnat tro.

Som fotografen ser vi Harvey Keitel som gör helt OK ifrån sig antar jag. Jag har av någon anledning tröttnat rejält på Keitel som skådespelare och tycker numera att han gör samma sak, om och om igen. Vem vet, jag kanske har överdoserat på honom. I en liten biroll syns också Julie Benz, som nu senast sågs tillsammans med Stallone i ”Rambo”.

”Two Evil Eyes” når tyvärr inte upp till mina förväntningar. Den första episoden är bäst berättad, men känns ändå lite tafflig. Den andra är betydligt blodigare (sköna 80-talseffekter av Tom Savini) men det räcker ändå inte hela vägen. Visst är filmen i sin helhet värd att se, men det är knappast de bästa Poe-filmatiseringarna jag sett och jag kommer antagligen inte att se om den inom de närmaste åren. Slutbetyget blir en trea, om än en svag sådan.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer