Recension - Bio
Häromdagen gick att läsa i en debattartikel i DN hur vår integrationsminister Nyamko Sabuni redovisade utanförskapets karta. Enligt rapport stod det allra värst till i: Botkyrka, Landskrona och Malmö. Inte mindre än var tredje person lever - om man får tro mätningarna - i utanförskap i dessa områden. Där missnöjet över de ekonomiska och sociala predikamenten är som störst, frodas - föga förvånande (för den som kan sin historia) – också främlingsfientliga partier, här hemma Sverigedemokraterna, såsom ogräs. Cynismen över möjliga politiska förbättringar är påtaglig och på grund av av desperation och frustration väljer många en hårdare linje. I Malmö har exempelvis redan Victoria Park, en kopia av vad amerikanerna kallar för gated community, d.v.s. ett lyxområde för privilegierade med dygnet-runt-bevakning av väktare, påbörjats, och väntas stå klart sommaren 2009. När sådana mått vidtas ligger det nära till hands att ta till Marx profetia angående kapitalismen och likna utvecklingen med allt större klasskillnader och de därpå oundvikligt växande motsättningarna mellan fattiga och rika vid en krutdurk som snart lär explodera.
Hur skulle det då vara att vända blicken bort från vår egen navel och skåda hur det ser ut i andra länders städer, där utvecklingen redan hunnit en bra bit längre? ”La Zona” är namnet på ett område inhägnat bakom murar och elstängsel där ekonomiskt gynnade valt att residera i en skyddad bubbla mitt i storstaden Mexico City. För invånarna i denna gyllene bur är kameror och väktare vardagsmat. En dag utbryter ett häftigt oväder som får till följd att säkerhetssystemet slås ut för ett ögonblick och att tre oönskade personer tar sig in och utför ett väpnat rån i en av villorna. Flera dödas. Ett civilgarde bildas kvickt och hämnden gentemot inkräktarna är minst sagt ljuv och skoningslös. En av gärningsmännen lyckas dock ta sig undan invånarnas egen brutala rättsskipning och gömmer sig någonstans i grannskapet. Hetsjakten får sin början! Villebrådet ska till varje pris slaktas i de rikas reservat.
Filmen berättas ur unge Alejandros (Daniel Tovar) perspektiv. Han är själv en av invånarna i ”La Zona” och är till en början, naturligt nog, lika hatiskt och kompromisslöst inställd som sin far. Men allteftersom historien utvecklas får Alejandro tillfälle att pröva sina förutfattade meningar. Är öga för öga, tand för tand, verkligen en berättigad moral? Liknar det inte snarast förhistoriskt barbari? Och har inte händelserna i själva verket större implikationer än att några väl bemedlade människor anser sig ha rätten att ta andras liv? Är lagen och rättssystemet så fundamentalt korrumperade att deras främsta syfte är att hålla de fattiga på plats och försvara de rikas tillgångar? Alejandro får en hel del att fundera över. Tyvärr är inte Alejandros resa från skygglappsseende till en något vidare bild vad gäller samhällsfrågor och mänsklig moral tillräckligt fängslande och djuplodande för att fästa sig. Jag saknar äkta nerv och känslor. Innehållet är trots det brännande ämnesvalet: lite för enkelt och förutsägbart, lite för polerat och tillrättalagt, för att vara riktigt bra.
”La Zona” är regissören Rodriga Plás första långfilm. Den har belönats vid Stockholms och Venedigs filmfestivaler för bästa debut.
Kommentarer