Recension - Bio

Wong Kar Wai upptäckte Norah Jones i en taxi i Taipei, närmare bestämt genom radion. Snart hade hennes sångröst trollat fram bilden av hur hans nästa film skulle börja: en hjärtekrossad flicka på en gata, förtvivlat snyftandes, oavvänt spanandes upp mot sin före detta pojkväns fönster...

Wong Kar Wai är alltså tillbaka, den här gången med sin första engelskspråkiga film: ”My Blueberry Nights”. Parhästen och tillika mästerfotografen Christopher Doyle har ersatts av Darius Khondji; denne lyckas dock utomordentligt väl med den knepiga uppgiften att vidmakthålla den karäkteristiska estetiken. Exempel på igenkänning: bjärta neonfärger, reflekterande närbilder, inklipp på storstadsmiljöer som belyser tidens obönhörliga gång (framstormande tåg, månen som går över himlen i extrem hastighet), slow motion för att accentuera viktiga sekvenser, samt en användning av oskärpa som får vissa vardagliga scenerier att likna akvareller. Här återfinns naturligtvis också: den hållbara kärlekens omöjlighet, som en röd tråd rakt igenom celluloiden. Samtidigt är filmen full av strålande hopp, som en Patrik Sjöberg på efterfest. Det rör sig när det är som bäst om hur krossade hjärtan, till grus smulade, och sen brutalt överkörda med ångvält, tack vare spontana, genuina möten, finner tillräckligt med näring för att bygga upp en dräglig tillvaro pånytt. Eller för att använda ett komplext ord, som regissören själv gärna orerar om - serendipitet: förmågan att ta tillvara på, eller upptäcka, något lyckosamt, särskilt som man letar efter något helt annat.



Hur står det då till med charmen? Jag var själv ytterst tveksam till Jude Law i det här sammanhanget. Visst har han likheter med en ung och cool Michael Caine, men knappast besitter han den senares versalitet och utstrålning, företrädesvis mån om att se bra ut i varje klipp. I rollen som Jeremy undgår han dock att framstå som pinsamt ytlig, bidrar rent av med personlighet stundtals. Det faller ändå på Norah Jones, i rollen som Lizzie, att bära upp filmen genom sin originalitet. Men även hon – och kanske särskilt i samspelet med Jeremy – saknar det där lilla extra. Det lyfter inte riktigt, där det bör. Det är low key och alldeles för tryggt, långsamt till döden ibland, och intensiteten, glöden, tajmingen, lyser med sin frånvaro. Först genom Natalie Portman, som personifierar en pokerhaj, Leslie, med klara problem att lita på andra människor, inträffar det intressantheter. Här bjuds på efterlängtade överraskningar och nerv, bland annat i den plötsliga sammanstrålningen med Lizzie. Däremellan porträtterar Rachel Weisz, en burdus f.d. hustru, Sue Lynne, som utan att blinka låter sitt ex sitta och dricka sig till döds på deras gemensamma bar. Den historien är sentimental, dessvärre på gränsen till patetisk. Arnie (David Strathairn), hennes f.d., är som bedövad, träffad av Amors pilar, men oförmögen att hantera genomborrandets hullingar, därför super han, utan tanke på att fokusera på något annat. Wong Kar Wai är av den begåvningen och klassen, att han kan komma undan med ett hafsverk som detta, det är ändå värt att se. Inte desto mindre är det här på gränsen till försumbart. Även för fans.


 

Gustav af Ugglas