Recension - Blu-ray/DVD

Den slarvige hobbymusikern Dave Seville kämpar på med sitt låtskrivande med förhoppning att få ett skivkontrakt och därmed kunna sluta på sitt ”riktiga” jobb och koncentrera sig på det han älskar. Men det är lättare sagt än gjort och han blir gång på gång sågad av skivbolagsrepresentanterna. Dave är redo att ge upp musiken en gång för alla när han plötsligt får oväntat besök, och inte av den sorten som förväntar sig Gevalia. Tre jordekorrar, som inte bara kan prata utan även sjunga i vackra stämmor gör entré i Daves liv och snart ser allt mycket ljusare ut. Tills den dag då den elake (förstås) skivbolagsproducenten skickar iväg jordekorrarna, som för övrigt heter Alvin, Simon och Theodore, på en lång och hård turné. Hur ska Dave kunna rädda sina små kompisar från att bränna ut sig och istället få dem tillbaka till hemmets lugna vrå?

”Alvin och gänget” bygger på ett fenomen som är minst sagt gigantiskt i USA. Som musikgrupp (om man kan kalla tre animerade jordekorrar för det) har de existerat sedan 1958, då skaparen Ross Bagdasarian Sr. lekte med inspelningshastigheten på sin rullbandare hemma i studion. Efter att ha släppt monsterhiten ”The Chipmunk Song (Christmas Don’t Be Late)” blev det ett enormt sug efter gruppen och Bagdasarian uppträdde till och med hos Ed Sullivan tillsammans med tre ekorrdockor. Just denna julsång är väldigt populär än i dag i USA och vi svenskar har hört den i många filmer. Bland annat så mimar John Travolta och Kirstie Alley till den i ”Titta han snackar” och vi får givetvis se och höra den framföras flera gånger i ”Alvin och gänget”. En svensk version har faktiskt spelats in av Lars Vegas Trio och finns med på deras eminenta julskiva ”Lars Christmas”.

Förutom att ha släppt ett antal skivor under årens lopp har Alvin och hans gnagarkompisar haft två egna tecknade tv-serier och flera tv-filmer. Men det är alltså först nu som de tagit steget över till spelfilm. I rollen som Dave Seville ser vi Jason Lee som jag personligen gillar bättre i Kevin Smiths filmer eller i ”My Name is Earl”, men jag antar att han vill göra något som sonen Pilot Inspektor får se också.

Så hur står sig den här filmen då? Jag får erkänna att jag tyckte att den var ganska charmig, även om jag definitivt inte tillhör målgruppen. Scenen där jordekorrarnas träd huggs ner och släpas in till stan för att pyntas som julgran påminner starkt om Piff och Puff på julafton (Bogdasarians familj och Disney har tampats en hel del om likheterna mellan sina figurer), något som de flesta i familjen bör känna igen. Visst, filmen är barnslig och fånig men vadå, det är en film riktad till barn och jag är övertygad om att de kommer att älska de små lurviga gnagarna. Jag kommer utan tvekan att ta fram den här filmen igen om ett par år när min dotter blivit lite större.

Fredrik Liljegren, chefredaktör