Recension - Blu-ray/DVD
Det finns flera aspekter som gör filmen ”None but the brave” från 1965 till en intressant film väl värd att se. Filmen är en krigsfilm som med premisser som påminner en hel del om John Boormans ”Duell i Stilla Havet” som utkom ett par år senare. På en liten ö i Söderhavet under det andra världskriget befinner sig en liten grupp japanska soldater i väntan på bättre tider. Som från en klar himmel så kraschar ett Amerikanskt stridsplan fullastat med hänsynslösa militärer, och strax därpå utbryter ett småskaligt krig. Den första av tidigare nämnda intressanta saker är att ingen av de två sidorna pockar om tittarens gunst, utan kriget skildras precis som sig bör, utan hjältar eller skurkar. Vi har bara två förlorande lag, och det som är intressant är istället hur förlusten ska te sig.
En annan rolig sak är att det är självaste Frank Sinatra som suttit i registolen när filmen spelades in, och han skådespelar självklart också. Detta är en mycket unik händelse som bara skedde en gång i filmhistorien. Även om filmen känns ganska så klassiskt amerikansk på ett tradigt hantverksplan så sitter den på en hel del intressanta idéer, och bär på ett väl fungerande bildspråk. Filmen lyckas ständigt hålla greppen om tittarens intresse då den hela tiden etablerar nya förutsättningar för våra kombattanter. Plötsligt så ter sig ett samarbete sinsemellan inte lika främmande.
Även om filmen ruvar på en hel del godbitar så känns det som att den kunde ha gjorts en smula smakfullare och bättre (Vilket den sedan också gjordes i tidigare namedroppade ”Duell i Söderhavet”). Den känns ganska så snäll på ett vis, sina pacifistiska åsikter till trots. Och även fastän det hettar till en smula i sluttampen så känns det som att den hela tiden som att den ursäktar sig själv med en smörig berättarröst på knackig engelska med japansk brytning. Det är roligt med ett sådant gediget Japansk-Amerikanskt sammarbete, synd bara att man på detta sätt skämtar bort det hela lite. Skådespeleriet är på sina håll även förfärligt dåligt. Så dåligt att det scentals nästan blir till komik. Det finns en specifik skådis med underbett som hör till det värsta jag någonsin sett. Och då har jag ändå sett ett par avsnitt av tv4-satsningen ”Oceans Ave”.
Om man klarar av att ha överseende med dessa små taffligheter har ”none but the brave” faktiskt en hel del att erbjuda tittaren, och är långt ifrån det onyanserade politiska dravel som jag förväntat mig. Tidigare samma dag såg jag klassikerstämplade ”Myteriet på Caine” vilken kändes mycket mer ytlig och bombastisk. Då är detta ett mycket bättre och humanare alternativ.
Kommentarer