Recension - Blu-ray/DVD

Jag var länge kluven till filmatiseringen av Bret Easton Ellis skandalomsusade bok om psykopaten och börsmäklaren Patrick Bateman på Wall Street under det penningstyrda och egoistiska 80-talet. Då jag själv håller boken som en av de bästa (och mest magstarka) böcker jag någonsin läst, så kändes det som det ofta gör när en favoritbok blir film; kan detta bli lika bra som boken? Och ibland, men inte alltid, när filmen sedan görs och man omedvetet jämför med boken, så är besvikelse den vinnande känslan. I det här fallet; vem skulle gestalta Bateman? Och hur skulle de göra med allt våld, sida upp och sida ner med detaljerade vålds- och sexscener? All inre monolog som dominerar i romanen? Men lik förbannat visste man, och ville trots allt, att det skulle bli en film av en roman som sades vara omöjlig att filma, och att censurproblem skulle uppstå (vilket det också gjorde). Och när väl rapporter om inspelningen började ramla in, så satt man ju där och läste och kände förväntan stiga.

Nåväl, nu är filmen gjord och den är faktiskt väldigt lyckad. Av en roman på över 400 sidor, sprängfylld med detaljer om Patrick Batemans kroppsvård, musiksmak, materiella saker som klockor och visitkort och, inte minst, sexuella akter och lemlästande av kvinnokroppar, har det blivit en film på 102 minuter. Det är som om den kvinnliga regissören Harron (I shot Andy Warhol) har kokat ner det mest essentiella från romanen, stuvat om något, och fokuserat sig på hur börsmäklaren och psykopaten Bateman långsamt, men säkert tappar den civiliserade masken. Harron skildrar Batemans hem och arbetsplats oerhört kliniskt och rent och tyst. Det finns något obehagligt apatiskt och känslokallt genom hela filmen, som även boken förmedlar, men Harron har skjutit in sig mer på Bateman och hur hans fåfänga, hans rädsla för närhet, hans skräck för att inte längre vara en del i gemenskapen, till slut driver honom till alla dessa bestialiska mord. För samtidigt som han är en produkt av yuppie-eran under 1980-talet, en tid då pengar och materiell status var Gud (det känns lite som om vi är på väg in i en ny sådan tid nu, men det är en annan sak), så äcklas han av den värld han omges av. Han distanserar sig så mycket från sig själv och omgivningen att han till slut inte riktigt vet vad han har gjort och inte gjort. "Jag är i alla avseenden en människa", säger Bateman vid ett tillfälle, "men jag saknar varje mänsklig känsla, förutom girighet och äckel." American Psycho är ingen upplyftande film, den är inte underhållande, men ändå sitter man fastnaglad och som på nålar. För det är skräckinjagande och obehagligt skildrat, även om humorn finns närvarande, främst i de scener när Bateman utförligt och med kärlek pratar om sina musikaliska idoler, som Huey Lewis & the news, Genesis, Phil Collins och Whitney Houston.

Mary Harron har verkligen gjort ett hästjobb med denna filmatisering, och som hon har kämpat för att få sin vision i land. Projektet blev motarbetat från start, kvinnoorganisationer protesterade och filmbolaget ville ha Leonardo Di Caprio i huvudrollen. Harron vägrade, hon ville ha Bale, men först efter att ha fått sparken och en DiCaprio som till slut tackade nej, togs hon till nåder igen och fick göra filmen som hon ville göra den. Och det var ju tur det. DiCaprio hade inte funkat. Punkt slut. Det räckte med att han haverade Beach. Christian Bale visar här att han blir en skådis att räkna med. Efter Spielbergs Solens rike (1987) fick han mest göra engelska independentrullar, men med American Psycho torde det bli en ändring på det. Han är fantastisk helt enkelt. Filmens nerv och storhet vilar mycket på hans tolkning av en psykopat som njuter av att döda, men som vet att han bara gör det alla är kapabla till. Han är inte så mycket mer sociopat än resten av männen i filmen. Det är bara det att han lever ut det…

Efteråt var jag omskakad och ville inte prata med någon om filmen. Jag kände att det fanns saker och ting i den som behövdes gås igenom en gång till- minst.

Så jag måste se om den. Då växer den nog ännu mer.

Göran Skoglund