Recension - Blu-ray/DVD

Mina förväntningar på Shaft var höga. Dels är det en ny filmatisering av den första riktiga deckarserien där en svart spelar huvudrollen, dels innehåller den Samuel L Jackson och dels är Isaac Hayes upphovsman till kanske den bästa titellåten någonsin (filmmusiken fick Oscar på den tiden det begav sig). När filmen ska börja i sedvanlig James Bond-anda med pistoler som svävar omkring, nakna kvinnor och en cool Shaft som siktar hit och dit, tonas sakta med säkert den välkända hi-haten in och sirener ljuder i bakgrunden. Då hamnar jag i en slags extas och mina vänner bredvid mig får hålla mig nere för att jag inte ska flyga upp ur stolen och släppa loss till Isaac Hayes varma stämma. Men det hindrar mig sannerligen inte från att skrika ”SHAFT!” i refrängen.

Utanför en bar ligger en man med krossad skalle. Inne i en bar sitter en man och småler med en draja i handen. In på baren stegar Shaft in och alla verkar dra andan för ett ögonblick. Åh, glömde jag säga att mannen med krossad skalle utanför baren är svart? Och den flinande mannen inne på baren är vit? Sen följer en rasande jakt efter det enda vittnet och det som började som motsättningar mellan svarta och vita, glöms snart bort och det blir snart till en uppgörelse mellan olika gäng, personliga saker och korrumperade snutar. Det är nu historien om den gode Shaft börjar.

Det går inte att ta miste på att det är en modern Shaft vi får se. På samma sätt som man för varje ny Batman-film ger honom en allt tuffare och futuristisk look, har man förvandlat Samuel L Jackson till en sexig, hård och svart läderbit. Borta är affrofrisyren och skägget är lite coolare stylat. Han svänger sig med vackra damer, har silverplaterade pickadoller och de lyxigaste bilarna.

Trots att det är en bra action man bjuds på så finns det några saker jag hakar upp mig på. Det blir snart lite löjligt när vändningarna blir för många. Vad hände med temat som filmen inleds med? Den tydliga raskonflikten i dagens moderna samhälle, som så starkt berördes i början av filmen, fegar liksom av och återkommer mot slutet. Och då ska man komma ihåg att Shaft framför allt är en ikon för svarta i kampen mot ett korrumperat samhälle som gömmer på en dold rasism högt upp i graderna. Shafts kamp för rättvisa i mordet som filmen inleds med, förlorar snart sitt motiv och han får fler och fler vendettor att ta itu med, mer eller mindre personliga. Något annat som faktiskt känns onödigt är det omotiverade våldet som faktiskt kan förstöra lite av filmens trovärdighet. Han går lös på en ung knarklangare och tvingar honom att hålla fingrarna bort från en tolvårig kille genom att slå honom blodig. Shaft blir inte längre en idealmedborgare som kämpar för rättvisa utan sänker sig till en nivå näst intill dem han bekämpar.

I det stora hela så kändes det som ett avsnitt ur LAPD. Även om jag tycker mycket om Samuel L Jackson i allt han gör, så blir jag inte riktigt imponerad. Visst, han är cool som få, men det känns som om man lägger hela filmen på just denna coolhet. Tyvärr så räcker inte det. En mer uppstramad ramberättelse där man koncentrerar sig mer på några teman istället för att snudda vid så många som möjligt, skulle kunna göra en film som denna bra mycket bättre. Men den skänker mig ändå knappt två timmar upprymdhet. Med en fiktiv gestalt som Shaft borde man kunna göra både en och två uppföljare, men då den första filmen inte riktigt når fram, så är det tyvärr något att inte hoppas på. Men man vet ju aldrig. Det finns ju faktiskt fall då efterföljaren har varit bättre än föregångaren.

Jesper Isaksson

Andra recensioner