Recension - Blu-ray/DVD

När Woody Allen 1978, efter ett gäng relativt onyanserade komedier, gick och gjorde det dödsallvarliga och nattsvarta familjedramat ”Interiors” var kritikerna inte nådiga. Allen anklagades för ett skamlöst amatörfilosofiskt och ytligt Bergmanplagiat. Jag tycker att filmen var mer än så, och fastän man tydligt kan se influenserna från ”Viskningar och rop” så känns Allens film på många sätt både mer levande, relevant och lättillgänglig. Alltså kan man säga att jag föredrar när Allen leker Bergman framför den äkta varan.

När man idag ser på Noah Baumbachs ”Margot at the Wedding” så kan man se tydliga släktskap till ovan nämnda tradition. Likheterna mellan denna film och Allens ”Interiors” är många och påfallande. Båda filmerna kretsar kring en påtvingad sammankomst i ett isolerat familjehus där vuxna systrar konfronterar varandra och vad de har blivit. Båda filmerna präglas av en lusta att göra uppbrott mot det som är, i en miljö som till skilnad från Bergmans film är påtvingat intellektuell snarare än borgerlig men likväl stram som motpol till den dysfunktionella familjedram som utspelar sig.

Likt exemplet Bergman kontra Allens ”plagiat”, så måste jag erkänna att jag även föredrar Baumbachs förädling framför de tidigare två verken. Om Allen tog ner psykologin på jorden och fick den att kännas närmare, så tycker jag den i ”Margot” får lungor och hjärta. Många betvistar säkert detta, men jag tycker att denna film befolkas av långtifrån mycket mer levande och sympatiska karaktärer än i tidigare installationer. Jag vet att personerna i denna film, precis som i de tidigare, anklagats för att vara kalla och beräknande, men inte är det mer än lovligt. Tack vare det mångfacetterade människoporträtt Nicole Kidman ger liv åt i form av filmens titelkaraktär så känns för första gången (genom min imaginära filmsvit) systerrelationen påtagligt autentisk.

Det känns alltid retligt när man likt fallet Almodovar ger någon av manskön kredit för att veta precis hur en kvinna fungerar. Detta är att cementera en könsklyfta som jag trodde vi bestämt oss för endast är av fysisk karaktär. Jag tror snarare det är när man som i denna film tar bort vikten från att det är det motsatta könet man skildrar, som de verkliga kvinnoporträtten uppstår. Baumbachs behovsstyrda och tänkande kvinnor känns betydligt relevantare än Almodovars blomklänningsprydda och hetlevrade diton. Det känns som man är någonting på spåren när man tillåter samtliga filmens karaktärer ta del av hela spektrat av känsloliv, oavsett kön, ålder eller hudfärg. Dagarna då kvinnor på film var likställt med antingen en godhjärtad naivitet eller hopplöst ondskufull opålitlighet är: gudbevaremig över.

Utöver systrarnas relation så finns här en väldigt vacker och fingerfärdigt skildrad mor- och sonrelation mellan Margot och hennes snart tonåriga son. Denna karaktär ger tidigare oskådade ingångar till samtliga av filmens frågeställningar, och erbjuder publiken en öppning i den annars så introverta Margot.

Filmen dras med ett fåtal svaga punkter som hindrar den från mästerverksstatusen. Dels så dras den med en del komik som jag finner ovälkommen i sammanhanget. Subploten med den märkliga grannfejden tar exempelvis bara fokus från huvudnarativet och känns faktiskt ganska omogen. Filmen är väldigt rapp rakt igenom, och saknar helt klara etableringsbilder, något jag länge välkomnat i filmmediet. Det är mycket intryck att insupa, mycket man lätt förbiser, och ett fåtal förrvirringsmoment. Detta gör att ”Margot at the wedding” är en film som man med fördel ser minst två gånger. När man gjort detta så tror jag inte det är möjligt att missta detta för en av årets vassaste filmer, men även ett verk utav filmhistorisk dignitet. En triple-feature med ”Viskningar och rop”, ”Interiors” och denna vore inte att underskatta.

Kim Ekberg