Recension - Blu-ray/DVD

Jon Heder är egentligen en helt vanlig ung man, men som föddes med ett litet privilegium som gör honom överlägsen alla andra människor i hela världen. Han ser ut som vem som helst, sånär som på hans tänder som är lite större än genomsnittet. Vid tidig ålder så upptäckte han att han genom att låta munnen stå liksom lite på glänt, kunde se relativt bortkommen ut, ett mycket uppskattat partytrix. Vid det laget var det få som anade att man genom denna enda begåvning kunde försörja både sig själv och hela familjen. Men nu är detta verkligheten, och här kommer ännu en hopplöst usel nördfilm med allas vår Heder.

Urbota trött börjar jag bli på alla dessa filmer vars enda behållning är huvudpersonernas fysiska och psykiska missförhållanden. Redan ”Napoleon Dynamite” ansåg jag vara en svårt misantropisk film, liksom alla andra filmer där dess skapare föraktar de karaktärer filmens universum befolkas av. Skillnaden mellan denna ”Mamas Boy” och originalet är att man i ”Napoleon Dynamite” åtminstone tänkte lite själv, här plagierar man skamlöst utan att ens ha en aning om vad det är man gör.

Jag skyller allt på publiken. Ni får skylla er själva att ni tidigare har uppskattat meningslösa filmer utan vare sig hjärta eller hjärna bara för att dess huvudpersoner gör roliga saker eller ser roliga ut. Ni får skylla er själva att ni gillat chimärintellektuella filmer där bikaraktärerna är gamla avdankade A-skådespelare desperata att få ett litet filmjobb.

”Mamas Boy” är på fler sätt än dess bristfälliga människosyn ett hån mot hela mänskligheten. Exempelvis så har vi här två skådespelare jag tidigare respekterat, Jeff Daniels och Diane Keaton, som bjuder på varsin patetisk ursäkt för skådespeleri. Att dessa ens ska behöva synas i samma film som tjejen från ”Scary Movie” och Jon Heder får en att fullkomligt tappa hoppet om all framtid. Mark Mothersbaugh bidrar med sina trötta självparodierande loopar till filmens anskrämliga musikbild, där han får samsas med skatepunk och ”The Smiths”. Ännu ett brott mot allt som någonsin kallats god smak, och man förstår plötsligt att det kanske var en god idé av Wes Anderson att göra sig kvitt Mothersbaugh innan det blev för sent.

Jag tänker låta bli att nämna någonting om filmens handling eftersom den förmodligen skulle få er på dåligt humör precis som jag blir varje gång jag tänker tillbaka på den. Låt oss nöja oss med att säga att filmen representerar allt med den amerikanska folksjälen som vi borde ta oss så långt ifrån vi bara kan. Det borde vara ett brott mot folkhälsoskyddsförordningen att importera någonting så demoraliserande till ett så fridfullt land som Sverige. Ta bara exemplet att en av filmens karaktärer skriver kampsånger mot storföretag och kommersialism, hedervärt kan först tyckas. Men så scenen därpå proppas man skallen full av smygreklam, minus smyg, för ”World of Warcraft”, ”Starbucks”, ”Ben and Jerry” och allt annat som helst vill få oss att tänka så lite som möjligt. Tack för ingenting! Den här filmen är plastigare än gamecubekontrollen och mer konstgjord än en charterort på Kanarieöarna. Mer dumförklarande än arbetsförmedlingen och tråkigare än en telefonkö. Den här filmen är fan sämre än ”Juno”!

Kim Ekberg