Recension - Bio
Oskar är en 12-årig pojke med ett ovanligt starkt intellekt för sin ålder, något som bidragit till att klasskamraterna mobbar honom. Han lever ett ensamt liv, då hans mor inte förstår honom, ända till den dag han träffar den nyinflyttade grannflickan Eli. Trots att hon är jämnårig med Oskar så har han svårt att förstå sig på henne; hon är inte riktigt som andra flickor. Deras vänskap växer till något alldeles speciellt, men i skolan blir plågoandarna allt värre. En dag bestämmer sig Oskar för att slå tillbaka, något som får ödesdigra följder....
Det är nog många som kanske rynkar på näsan åt den historia som presenteras och visualiseras av John Ajvide Lindqvists bok "Låt den rätte komma in", men de som vågar ge filmen en chans lär bli positivt överraskade. Det handlar egentligen inte särskilt mycket om just vampyrer; det är snarare en åskådning i ensamhet under 80-talets inledande år i Sverige. Vi har sett historier om mobbade och ensamma barn tidigare, men aldrig på detta sätt. Vampyrhistorien bidrar med något nytt, fräscht, vågat och lite sagolikt. Istället för att fara iväg till ett fjärran land som i "Mio min Mio", så fördjupar sig vår huvudperson istället i en alldeles särskild och speciell vänskap. De två barnen, som egentligen är mer mogna och djupsinniga än de vuxna i filmen, befinner sig till slut i ett kärleksdrama där de tvingas till val på liv och död.
Tomas Alfredson, mannen bakom godbitar såsom "Torsk på Tallinn", "Ben och Gunnar" och "Fyra nyanser av brunt", är nog rätt man på rätt plats när det gäller att få ut det bästa ur annorlunda karaktärer. Miljöerna är stämningsfulla och fångar verkligen känslan av ett gånget decennium, något som till stor del ska tillskrivas Hoyte van Hoytemas vackra filmfoto.
Inledningsvis lider filmen av stel och forcerad dialog, främst mellan de två huvudkaraktärerna Oskar och Eli, men det arbetas bort i takt med att deras relation fördjupas. Kåre Hedebrandt, som porträtterar Oskar, bär filmen på sina axlar. Det finns ett djup i hans blick och subtila ansiktsuttryck, men det rubbas tyvärr något när han levererar repliker. Det ska bli intressant att se honom i en annan roll i framtiden.
Filmens viktigaste element är helt klart Eli som måste fungera för att historien ska bli intressant istället för fånig. Alfredson lyckas som tur var med att måla upp en tillräckligt trovärdig bild av vampyrflickan, något som kräver känsla och talang av en regissör; ibland är hon en söt och tystlåten liten tjej, i nästa ögonblick suger hon blod och sliter folk i stycken. Ett imponerande skådespel av Lina Leandersson tillsammans med effektfullt smink gör att Eli känns levande och stundtals otäck.
Det en fröjd att se Ika Nord tillbaka i rutan, även om det inte är lätt att känna igen henne i en underspelad roll som ofrivillig och nyfödd vampyr. Även Per "Sten Frisk" Ragnar bidrar till filmen i sin roll som... ja, vad ska han egentligen föreställa? Det ges aldrig någon förklaring till vem han är och hans brutala metoder för att få tag på blod åt rumskamraten Eli. Kanske är detta ett medvetet drag och inte nödvändigt för betraktaren att få reda på; vi förstår ändå deras relation tillräckligt bra för att uppskatta vad den innebär.
"Låt den rätte komma in" rekommenderas verkligen för både de som uppskattar ett välregisserat drama och mer skrämmande element och mystik. Det är inte en film som saknar en tydlig målgrupp, något som antingen kommer att hjälpa eller stjälpa dess framgång på biograferna i höst. Det är i alla fall en film som ger något nytt och om inte annat är den sevärd bara på grund av det...
Kommentarer