Recension - Bio

Traditionsenligt så börjas en recension oftast med en synopsis, en förenklad förklaring av filmens grundläggande handling för att få läsaren att förstå vad man senare kommer att kritisera. I detta fall, fallet Coenbrödernas nya ”Burn After Reading” så avstår jag helst denna synops. När jag efter att ha sett filmen anlänt hem till flickvännen för att förklara vad filmen handlade om, drog jag erfarenheten att detta är en film man gör bäst i att låta tala för sig själv. Den gången tog min sammanfattning uppskattningsvis en kvart, och när jag var färdig så hade jag spoilerat hela filmen för henne genom att avslöja slutet.

Därför låter jag er själva gå till biograferna och bjudas på den festliga åktur som ”Burn After Reading” garanterat kommer att ta er med på. Som ni redan sett på mitt betyg så är filmen inget underverk, men ack så underhållande i all sin sparsmakade enkelhet.

Jag ska säga att jag ganska långt in i filmen satt oimponerad i biostolen. Filmen kändes ganska ansträngd, ja till och med fånig, och inget av skämten riktigt sitter där de ska. Men efter ungefär fyrtio minuter av ”Intolerable Cruelty”-vibbar så börjar plötsligt intrigerna knytas ihop i vad som senare visar sig bli en hejdlöst intrikat och mycket Coensk final. Det är nästan så att man utav den sprakande avslutningen förlåter den monotona inledningen, men bara nästan, för en luttrad filmrecensent är man ju ändå.

Man skulle säga att manuset till ”Burn After Reading” är fenomenalt, men att utförandet vacklar en smula. Samtliga skådespelare spelar över inom ramarna för vad som är smakfullt, förutom Brad Pitt som tar det ansträngda skådespelet till en ny nivå i denna roll. Karaktären är fullkomligt osmaklig och får representera någon slags ny trend av karaktärer som ska uppfattas som så förstörda av populärkulturen och samhället att de blir smakfulla i sin smaklöshet. Jag tänker på Jackassfrontmannen Johnny Knoxville och Travis Touchdown i det oförtjänt hyllade Wii-spelet ”No More Heroes”. Kameraarbete, ljuddesign och allt det tekniska känns solitt men genomsyras knappast av den sprudlande uppfinningsrikedom som dessa bröder en gång gjorde till sitt signum.

Slutligen så vill jag skriva några berömmande rader om Coenbrödernas fortsatt smakfulla användande av videovåld. Även om detta är en komedi så är de våldsmoment som finns realistiska, och skildras som de hemskheter de faktiskt är. Detta ger effekten att publiken istället för att skratta tar dessa bitar på allvar, vilket skänker en fin resonans till en annars ganska ytlig film. Jag tycker absolut att man borde se denna film då den är klart underhållande, bara man undviker att förvänta sig ännu ett underverk i klass med föregående ”No Country For Old Men”. Låt oss bara hoppas att Coenbröderna inte låter ännu en bagatellfilm uppta deras dyrbara tid framöver.

Kim Ekberg