Slaktaren

  • Svensk titel: Slaktaren
  • Originaltitel: Seed
  • Speltid (min): 90
  • Release (Blu-ray/DVD): 2008-10-29

Recension - Blu-ray/DVD

Käre Dr. Uwe Boll,

Fan ta dig.

Fan ta dig för att ha gjort en film som under en hel natt plågat mig med mardrömmar. Jag pratar om ”Slaktaren”, filmen du gjorde om seriemördaren Max Seed. Du vet, han som döms till döden via elektriska stolen men som överlever de två första försöken och sedan begravs levande för att undvika att ett tredje försök också skulle vara fruktlöst. Du hittade ju på en fiktiv lag om att den som överlever stolen tre gånger automatiskt blir frikänd bara för att det skulle bli lite spännande. Nej, det var scenerna från det videoband som Max Seed hade skickat till polisen för att retas som ärrade mitt psyke rejält. Bandet som börjar med en insekt i ett instängt rum, som dör och förmultnar. Bandet som sedan fortsätter med liknande scener med råttor och en söt hund som också dör, täcks med likmask och försvinner. När du och din sjuka specialeffektskille Olaf Ittenbach sedan visar ett litet barn, max ett år gammalt, sitta och skrika och gråta i samma rum för att gå ett liknande öde till mötes gick ni för långt för min del. Hela jävla natten har jag plågats av den scenen, fast nu med min egen knappt sju månader gamla dotter i samma rum. Jag har vaknat kallsvettig och knappt hunnit kväva mina egna skrik för att inte väcka min hustru och min vackra dotter. Fan ta dig.

Jag kan, om än lite motvilligt, förstå att du tog med den scenen i filmen då den definitivt får publiken att hata denna vedervärdiga ursäkt till människa. Samma sak gäller väl den där utdragna tortyrscenen med kvinnan i köket, fast frågan är om du inte skulle ha kortat ner den lite. Om inte annat så för att slippa övergången till taskig cgi i slutet av den? Något att tänka på kanske...

För det är faktiskt lite synd att fokus hamnar på dessa scener. Jo, jag tycker det. För om man tar tittar på resten av filmen, vad har vi då? En snyggt fotad thriller där det är tydligt att ni lagt ner lite tid på att få en tidstypisk känsla med kläder, frisyrer och rekvisita. Känslan av sent 70-tal infinner sig snabbt så det har ni gjort bra! Michal Paré är betydligt bättre här än i ”BloodRayne II” och bjässen Ralf Moeller gör helt OK ifrån sig också. Berätta nu Uwe, visst blev Ralf lite sur över att inte få flexa sina muskler i bild?

Det är min uppgift som recensent att säga vad jag tycker om din film. Du behöver inte tycka om det, men så är det. Jag tänker inte anta någon eventuell utmaning i boxningsringen, så dum är jag inte, men samtidigt ska inte du ta mitt låga betyg på så stort allvar. Min recension säger bara vad JAG tyckte om din film, det är ingen cementerad sanning eller fakta utan bara en personlig åsikt. Jag är övertygad om att många kommer att gilla ”Slaktaren”, men jag gör det inte. Jag hatar inte filmen, jag tyckte till och med att vissa delar var bra, men helhetsintrycket och upplevelsen jag fick var allt annat än njutbar. Därför blir det en etta i slutbetyg. Hade det varit möjligt hade jag lagt till en halv poäng, men nu kan jag inte det.

Jag läste att du vid premiärvisningen av ”Slaktaren” sa att du ville göra en skräckfilm som inte var rolig. Grattis Dr, Boll. Du lyckades sannerligen med den bedriften.

Med vänlig hälsning,

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer