Recension - Blu-ray/DVD

Familjen Aronofsky/Weisz är dubbelt aktuell på Stockholms filmfestival i år. Makens ”The Wrestler” hör absolut till festligheternas höjdpunkter, medan Rachels ”The Brothers Bloom” mycket väl kan räknas till lågpunkterna. I grund och botten är denna kuppkomedi ingen dålig film, det är bara dess blotta meningslöshet som gör den så anskrämlig.

Jag förstår att denna film blivit gjord, det gör jag verkligen. Jag förstår att Rian Johnson med det greencard han fick efter ”Brick” valt att göra en film som denna – packad till bristningsgränsen med innehåll. Denna film innehåller biljakter, explosioner, shoot-outs, kärlek, humor, världsskändisar på rollistan och allt annat som kostar ofantliga mängder pengar. Ett första klassens exempel på resursslöseri.

Visst kan man blåsa bort stora pengamängder på en film utan att det för den sakens skull känns helt bortslösat, men då ska resultatet övertyga överlägset mer än ”The Brothers Bloom” gör.

Mest frustrerande är att filmen känns lika nyskapande som Håkan Hellströms låttexter. Det mesta är lånat eller stulet från tidigare filmer i samma fåra, och indiefilmens referensramar överträds aldrig. Filmens inledning känns patetiskt mycket Wes Anderson med så många director trademarks avverkade på så kort tid att man skulle kunna tro att han faktiskt spökregisserat filmen, om det inte vore för den totala avsaknaden av fingertoppskänsla då. Vidare fortsätter filmen på samma inbankade bana. Jag känner mig personligen förödmjukad av att denna film anspelar så pass mycket på saker jag håller av. Vid sidan av Andersons estetik så blinkas det obekymrat åt David Bowie och Herrman Melville, och musik spelas av The Faces, Cat Stevens och Bob Dylan (samtliga tre även inkluderade i någon av Wes Andersons filmer). Visst är vissa gags delvis lyckade, vilket jag knappt vill ge filmen, och ännu mindre existensberättigar den.

Den sista synpunkten jag har är även den mest fatala. Kuppen i en sinnrik kuppfilm måste vara sinnrik. Måste med caps. I ”The Brothers Bloom” är det halvdant, fullt av hål, och håller inte ens ihop när man sammanfattningsvis tänker efter lite. Detta tillsammans med tidigare tillkortakommanden gör filmen knappt sjöduglig. Jag råder er alla att undvika denna skräprulle, även om många säkert oturligt kommer falla offer för dess imaginära intelligens.

Kim Ekberg