Recension - Bio

Efter att man har skrattat litet åt regissörens halvoriginella namn så kan man ju skratta lite åt huvudrollsinnehavarens namns likhet med en viss tysk demonregissörs. När man har skrattat färdigt åt allt detta så kan man ju skratta lite åt Björn Gustafsson också. Först i ”Jönssonligan på Mallorca” och sen åt hans hysteriskt roliga brat-tolkningar. Sedan så är det läge att se festivalens kanske bästa film, ”Hunger”, och då får man verkligen inte skratta mer.

”Hunger” skildrar den sanna historien om den politiska fången Bobby Sand, och hans martyrskap innebärandes självsvältelse till döden. Detta med en svärta, realism och tyngd som få filmer kommer undan med utan att det klassas som svart komik.

”Hunger” är så plågsam att man bevittnar filmen mellan sina fingrar, hårt nerpressad i fotöljen. Den är intressant av många anledningar. Dels så är själva grundhistorien väl värd en film. Det är även intressant att se vad en människa kan genomgå för sin övertygelse. Intressant är också aktualiteten, och likheten med nutida fängelsedramer på Guantanamo och Abu Ghraib.

Nästan från A till Ö är ”Hunger” helt fläckfritt genomförd, några tempomässiga tillkortakommanden och artefakter från regissörens konstnärsbakgrund till trots. Mest beundransvärt är den kompromisslöshet som genomsyrar både denna, och flera av festivalens bästa filmer. Ingenting gås runt eller utelämnas. Förmodligen är detta ingen film för allmänheten tack vare dess tyngd och genomförande. Halvtimmestystnader följt av halvtimmesdialoger i en tagning är inget Svenne Banan brukar imponeras nämnvärt av. På festivalen följdes filmen av spontana ovationer, vilket den väl är värd. Ihop med ”The Wrestler” är detta det bästa jag sett på Stockholms filmfestival i år.

Kim Ekberg