Recension - Bio

Lars är en ganska socialt missanpassad ung kille som bor i sin brors garage och för det mesta är sorgligt ensam. En dag köper han en naturtrogen sexdocka på nätet, och till sina medmänniskors stora förundran behandlar han denna som en livs levande flickvän.

Premisserna är ganska intressanta, och filmen lyckas ganska bra med att ta tillvara på teman som ensamhet och ytlighet. Det är en fin liten film i bästa indietradition, där allt skådats tidigare. De bleka färgtonerna, missanpassade karaktärerna och ett musikspår som andas lite väl mycket Jon Brion. Men hjärtat sitter där det ska, och i en filmgren som annars tenderar i att vara ganska beräknande och kall, så känns detta tillräckligt för att existensberättiga.

Det finns två specifika saker som ”Lars and the real girl” gör som är mycket beundransvärda. För det första så görs det inga billiga poänger som har med sex att göra, vilket är en bedrift i en film som handlar om en man som väljer att leva med en sexdocka. De sexuella anspelningarna kan lätt räknas på ena handens fingrar, vilket gör filmen till något mycket större än den annars hade varit. Det andra pluset är att filmen till skillnad från sina gelikar, trots att den i stort befolkas av dysfunktionella existenser, ändå lyckas med att bemöta dessa med en humanitet. Samtliga skådespelare gör fina insatser och lyckas få mig i soffan att känna för dem snarare än att skratta åt deras ofullständighet, någonting som inte alls brukar vara självklart. Det finns egentligen bara en karaktär i filmen som det antyds att man kanske inte borde tycka om lika mycket, men sammantaget är helhetsintrycket en väldigt human film.

Tyvärr är filmen inte heller den formfulländning man kanske skulle vilja, den dras med ett antal sämre sidor. Bristen på originalitet får man helt enkelt köpa, men det jag har svårare att acceptera är att den är så fruktansvärt försonande. Hela slutet är en parad i behjärtansvärdhet och hjälpsamhet, inget fel med det, men jag råkar sitta på information om att det inte är så världen ser ut. Även om Lars är en reko kille, tycker jag att han slipper lite billigt undan. Jag tycker inte heller att filmen riktigt håller för sin speltid, efter knappa timman börjar man förstå vad det handlar om, och det hade lika bra kunnat ha slutat där. Men trots dessa små klagomål tycker jag att man ska se denna film som fortfarande är söt och hjärtevärmande. Det kan förlorade själar såsom min egen behöva en sommar som denna.

Kim Ekberg