Recension - Bio
Få regidebuter har varit lika halsbrytande vågade och storskaliga som Charlie Kaufmans nya "Synecdoche, New York". Anledningen till det beundransvärda förtroendet är Kaufmans stjärnstatus som manusförfattare, vilken han uppnått efter år av underfundiga filmer såsom "I huvudet på John Malkovich", "Adaptation" och "Eternal Sunshine of the spotless mind". Hans manus brukar vara egensinniga och ständigt nytänkande, men i sin första helt egna film utklassas tidigare filmers komplexitet många gånger om. Ska man göra något ska man ju som sagt göra det ordentligt, och även om Kaufman kommer att få mycket kritik för filmens överdådlighet kan jag inte göra annat än att hylla honom för denna häpnadsväckande kompromisslöshet.
Till att börja med är filmen fullt normal. Till och med sparsmakad på det sätt filmer med Philip Seymor Hoffman ofta tenderar att vara. Sjaskig, tjock och orakad vaknar han av gryningsljuset upp till en värd han uppenbarligen känner sig ganska obekväm med att vara en del av. Ungefär där upphör realismen till förmån för den patenterade Kaufman-expressionism vi lärt oss att älska. Hoffmans rollkaraktär heter Caden Cotard har en fru som målar tavlor så små att man behöver förstoringsglas för att se vad de föreställer, en dotter som ger ifrån sig grön avföring, och en flirtande arbetskollega som bor i ett brinnande hus. I takt med att han drar på sig fler obotliga sjukdomar växer hans självupptagenhet och hans konstnärliga ambitioner, och snart är han fullt upptagen med att återskapa hela New York i en teaterpjäs i skala 1:1. Metatänk har alltid varit lite av Kaufmans trumfkort, men här tar han steget ännu längre och bjuder på både dubbel- och trippelmeta i dess mest hjärnskrynklande och pura form. Överbelastat kan tyckas, men jag väljer att kalla det fullspäckat. Sällan har en film skådats som är så mycket på en och samma gång. Det är på samma gång sorgligt som det är oerhört roligt, det är absurt och fullt begripligt, realistiskt och surrealistiskt. Det ordvitsas, citeras, intellektualiseras, vulgariseras och moraliseras, och bara ett fåtal gånger känns det passé. I grund och botten handlar filmen om någonting så uttjatat som att leva i nuet. Vissa gånger är moralen uppenbar, andra inte. Huvudsaken är att man låter sig ryckas med av denna känslomässigt och cineastiskt omtumlande åktur.
Ett drama om att leva nu och att kunna begränsa sig, gör bevisligen sig bäst i denna obegränsade form. I de postapokalyptiska slutscenerna är det lätt att dra paralleller mellan Cadens frustration utöver sin otillräcklighet till Kaufmans vilja att få plats med så mycket som möjligt i en och samma film utan att den spricker, och någonstans svävar också en zeppelinare obemärkt förbi. Det bjuds förmodligen på fler livsklokheter än i hela "Benjamin Buttons förskräckligt långa liv", men här utan att ständigt anspela på sentimentalitet. I slutändan blir det lite väl långt och segdraget, Caden ska bli gammal, alla runtikring honom ska dö, och sen han själv. Detta tillsammans med några andra tveksamheter kan jag köpa i en film med ett sådant förlösande utanförboxentänk. Aldrig upphör filmen att förundra och förvåna, och mycket av dess charm ligger helt klart i vetskapen om att precis allt kan hända. Förutom Hoffmans i vanlig ordning ypperliga och sparsmakade skådespeleri så bjuds vi på skönspel av en grandios, och i första hand kvinnlig, namnkunnig ensemble. Tillsammans med Kaufmans kluriga manus och formstarka regi bjuder de helt klart på årets mesta bioupplevelse. Hoppas riktigt många går och ser denna, även om till och med titeln talar emot det.
Kommentarer