Recension - Bio
Ännnu en film med Provence i titeln? Vad är det här med fransmännens besatthet av Provence kan man fråga sig. Snarare borde man dock ställa sig frågan: vad är det egentligen med oss svenskar och Provence? Originaltitelns "Parlez-moi de la pluie" betyder nämligen ungefär "Tala till mig i regnet". På svenska har den fått den betydligt banalare titeln "Det regnar alltid i Provence". Man förstår hur de har tänkt: "Provence lockar ju alltid en eller annan extra frankofil till biograferna, kan vi inte försöka få med det i titeln?". Man har på så sätt försökt sätta koppla samman den med omtyckta filmer såsom "Jean de Florette" och det senaste exemplet, "En lanthandel i Provence". Det är marknadens logik men tråkigt för oss som föredrar titlar som inte genast för tankarna till burleska skördefester och färgglada turistbroschyrer. Undantaget en misslyckad tur på landet är det väl heller inte särskilt mycket Provence (eller regn heller för den delen), men det är heller inte det som står i centrum i Agnès Jaouis nya film. Jaoui, som tidigare gjort de sverigedistribuerade "I andras ögon" och "Se mig", är känd för sina väl tecknade och empatiska karaktärsporträtt och hennes förmåga att på sant franskt manér få det till synes helt vardagliga att bli intressant. Hennes tidigare filmer har varit övervägande allvarliga i tilltalet men samtidigt haft milt humoristiska inslag som känts både träffande och relevanta. I sin senaste film har Jaoui gjort en mer uttalad komedi, och typiskt nog har karaktärernas komplexitet till viss utsträckning gått förlorad i den småtrevliga men en smula loja atmosfär som genomsyrar "Det regnar alltid i Provence".
Persongalleriet är som vanligt i denna typ av pratglada mysfilmer ganska omfattande och spretigt. I centrum för historien denna gång står de två amatörmässiga dokumentärfilmarna Michel och Karim och deras senaste intervjuobjekt, den feministiska politikern Agathe. Samtliga spelas av bekanta ansikten för den som sett Jaouis tidigare filmer, regissören och manusförfattaren axlar själv rollen som Agathe medan Jean-Pierre Bacri (även manusmedverkan) och Jamel Debbouze spelar de två vännerna. Förutom dessa finns bl.a. Agathes fästman, syster, dennes man och de sistnämndas gamla hembiträde, som händelsevis råkar vara Karims mor. Som ni säkert listat ut har Karim utländskt ursprung vilket innebär att vi alltså har en domderande feministisk politiker, en kränkt andragenerationens invandrare och en oförstående medelålders man som tillsammans ska försöka slutföra dokumentärfilmen samtidigt som deras privatliv tränger sig på. Det är som upplagt för att diskutera ämnen kring feminism, rasism och politikerförakt, vilka också avhandlas, om än tämligen oinspirerat. Det är kanske visserligen inte så underligt att ett land där endast 18% av parlamentsledamöterna är kvinnor ligger på en annan nivå än de flesta i Sverige vad gäller genusmedvetenhet. Ytligt blir det i vart fall, liksom det mesta i filmen. Men underhållande och trevlig att se på är den likförbannat, om än inte på samma nivå som Jaouis tidigare filmer. Och där finns enskilda sekvenser som antyder att det finns mer att utforska hos dessa karaktärer än vad vi får se i den här filmen. Skådespelarna är dessutom alla mycket duktiga även om det givetvis hade varit roligt att se dem handskas med lite mer komplicerade karaktärer än vad de får den här gången. Sannolikt kommer så också att vara fallet i Jaouis nästa film, som förhoppningsvis inte kommer att dröja allt för länge.
Kommentarer