Recension - Blu-ray/DVD

I "Skyddsängeln" får vi bevittna hur en radikal ung socialist får i uppdrag att lönnmörda en mordhotad minister. För att kunna nästla sig in i denne ministers familj måste han emellertid ikläda sig rollen som dennes livvakt, någonting som visar sig vara svårare än han först trott då han kommer i kollisionskurs med den mänskliga faktorn. Att denne minister skulle ha en familj, till bredden fylld med människor av kött och blod, var ingenting han tagit hänsyn till i sina flyktiga beräkningar. För filmens regi står Suzanne Osten, som jag hyser mycket respekt för på grund av hennes gärningar inom politik och kvinnorättsfrågor, dock inte så mycket för hennes filmer. Hon är en sådan person som borde hålla sig till teatern som uttrycksform, på vita duken blir det mest överspelat och konceptuellt.

"Skyddsängeln" är i grund och botten en bra och intressant film som skulle tjäna bra som diskussionsunderlag för etikstudier av olika slag. Däremot känns filmen ansträngd på en rad plan, vilket efter ett tags tittande kan gå även den tålmodigaste på nervtrådarna. Filmens taktik verkar vara att tjata in ämnet i åskådarens hjärna. Formmässigt är den inte helt självklar, vilket är hedervärt, men upprepning som kunskapens moder känns som ett föråldrat lärosätt. Exempelvis maler Schuberts pianotrio på soundtrackspåret som om ingen morgondag stundade. Intrigerna följer också samma mönster. Hela filmen satt jag ospänt och väntade på den upplösning som, om än försent, också kom.

Att skjuta denna film i sirlig svartvit framstår som en utmärkt idé. Detta tillsammans med den historiska historien bidrar till att sudda ut filmens nittiotalskänsla nästintill fullständigt. I klassisk Ostenstil är tyvärr skådespelet teatralt på ett sätt som missgynnar historien. Att två av våra mest högtravande skådespelare, Gunilla Röör och Philip Zandén, står för de gestaltande fiolerna, drar också sitt strå till stacken. Okej att man på teaterscenen vill spela på ett stiliserat vis som når även de bakre bänkraderna, men mickad och i närbild på film mejkar detta ingen sense. Vissa scener hettar det till och skådespeleriet är tajt och välfungerande, i andra är det bara skrattretande.

Är du svältfödd på svensk film och har sett allt annat så är detta helt klart ett alternativ som kommer att bjuda på ganska stora knippen stimulans. I en mer visionär regissörs händer hade detta kammarspel mycket väl kunnat blivit någonting stort, men ur Ostens valhänthet resulterar en film som inte är mycket mer än bra. Bra på samtliga plan bör tilläggas.

Kim Ekberg