Recension - Bio

Initialt verkar det lovande. En orakad och uttråkad Clive Owen glor in i kameran medan förtexterna tar plats bredvid honom. Förhoppningar finns på en hyfsat originell och inte alltför pretentiös agentthriller. Det jag på förhand vet om "The International" är att den ska utspela sig utöver hela vår värld, att den ska innehålla en spektakulär actionscen där Guggenheimmuseumet totaldemoleras av vapeneld, samt att tyske Tom Tykwer står för regin. När jag ser filmen visar sig all denna förhandskunskap sig vara helt sann, tyvärr har filmen inte speciellt mycket mer än så att erbjuda.

Tom Tykwer är en regissör som ständigt vandrar med ena foten i arthousefåran och andra hos mainstrempubliken. Hans filmer brukar vara visuellt finurliga, men i övrigt vara ganska tråkiga. För att uppskata hans filmer måste man förmodligen vara den sortens cineast som brinner för inte så intellektuellt utmanande filmer från Europeiska länder, och är av typen som nomineras till Oscar för bästa utländska film. "The International" är dock en fullkomligt rak film, utan aspirationer på att erbjuda någonting extra. Det ben Tykwer tidigare haft i arthouseträsket lyfter han ett tag till förmån för lite väldoftande kosing.

På alla fronter är "The International" hopplöst passé, inte ens några särskilt intressanta bildlösningar lyckas man åstadkomma. Det gamla hederliga ordspråket "mycket snack och lite verkstad" tillämpas här som ren praxis. Att som agentfilm bara erbjuda en egentlig actionscen tycker till och med en actionhatare som jag är överdrivet snålt. I väntan på slutrafflet på Guggenheim, som är filmens enda underhållande scen, åker Clive och Naomi runt i diverse exotiska miljöer och snackar järnet. Målet är att sätta stopp för något så deprimerande som en ondskefull storbank. Det är tydligt hur filmen försöker låtsas som att den berör ett aktuellt och oroväckande ämne, men i ärlighetens namn är de politiska inslagen rent nonsens, och bara en dålig ursäkt för två timmars illa skrivet käbbel.

Som sagt börjar det åtminstone lovande. Med många lösa trådar, och en intrig som lätt skulle kunna föra tankarna till sjuttiotalets hårdkokta snut- och agentfilmer. Men tyvärr så urartar det innan det ens blivit intressant i denna tanklösa globetrotting med ett bagage endast fyllt av trådar och snören som aldrig knyts ihop.

Kim Ekberg