Recension - Bio

Några av de Falkenbergska gossarna som gav oss "Farväl Falkenberg" är tillbaka med ännu en film på det utstakade temat. "Man tänker sitt" är precis som sin spirituella föregångare en film som handlar om hur radhusområdets normativiteter fryser ut, bryter ner, och till slut tvingar människan till den självklara konsekvensen av dekadensen. Många filmer har genom åren kretsat kring denna tematik, och ett skriande behov av ännu en känner åtminstone inte jag.

Men mina känslor kring denna film är idel ambivalenta. För samtidigt som jag tycker denna film totalt saknar originalitet, så ler jag i mjugg över tanken på att någon i vår tids Sverige ens vågar tänka på att vara så pretentiös. Tillsammans med polarna på Plattform, är Fasad-gänget en frisk vind som viner genom det Svenska filmklimatet, och därtill ett knippe stora framtidslöften.

Det finns aspekter som redan på detta plantskolestadium är fullt välutvecklade. Fotot i filmen kan exempelvis inte beskrivas som något annat än underskönt, och är bara det en anledning att gå och se filmen. Varje scen är ett litet estetiskt praktverk, vare sig man långsamt sveper igenom det klaustrofobiskt likartade husområdet, eller riktar kameran mot en Svensk barrskog. Samtliga amatörskådespelare i filmen, och speciellt den unge Sebastian i huvudrollen, ska ha en enorm eloge för sina grandiosa prestationer. Tack vare dessas trovärdighet känns ett knippe av filmens scener otroligt naturtrogna, och nästan lite skopofiliskt obehagande att bevittna. Det är denna närvaro som borde vara filmens stora trumfkort, men sorgligt nog väljer man (precis som i fallet "Farväl Falkenberg") att skyla över detta med ett påträngande musikspår som aldrig vill tystna, och en kommenterande voice-over som fråntar oss möjligheten att själva agitera. Jag misstänker att om man hade skippat alla dessa excesser hade filmen belönats med ytterligare en tellusfilmstjärna i slutbetyg.

En ytterligare tråkighet, som jag hoppas rättar till sig inför nästkommande filmer, är hur grabbiga dessa grabbars filmer är. Medan männen upptar alla de viktiga rollerna, förpassas kvinnorna till periferin. Antingen benämns de som "Jimmys morsa" eller "hans fru". Det är tråkigt att se en modern film reducera ett helt kön till en oviktig bakgrundsaktivitet.

Men ändå, friskt vågat hälften vunnet. Hellre att någon försöker, än att ingen gör det. Om filmskaparna bara kan tona ner sina patetiska poetiska ambitioner i framtiden tror jag de är benägna att kunna skapa någonting riktigt stort. "Man tänker sitt" klarar sig undan med ett godkänt, och ett litet plus i kanten för den blotta äventyrslustan.

Kim Ekberg