Recension - Blu-ray/DVD

Skönheten och Odjuret; - en vacker saga med vissa moraliska undertoner om mänskliga rättigheter, men mest en tung sten av romantik. Denna version filmad för teve, CBS, 1987. Sänd i svensk tv första gången för TV4 i september 1990.

Advokaten Catherine lever i högre societen i New York. En kväll blir hon offer för en kidnappning. Hon blir skuren i ansiktet och dumpad medvetslös i en park. När hon vaknar till liv har hon gasbindor runt ansiktet och är omhändertagen av främmande varelser på en plats i underjorden där hon inte känner igen sig.
Denna blinda inledning; jag känner att vi måste börja här. Å, vad den hade kunnat göras bättre! Jag tänker Bergmans ”Persona”, jag tänker långa passager innan odjuret blir synligt; jag tänker ”Alien” och ”Hajen”. Men skaparna bakom den här serien har inga högt svävande konstnärliga ambitioner, och denna passage blir redigerad till några få minuter där grunden för vad resten av serien bygger på (den omöjliga kärleken mellan skönheten och odjuret) hastas förbi utan att riktigt hinna träffa mitt hjärta.

Odjuret heter Vincent och han bor i underjorden tillsammans med sin far och andra som på olika sätt är utstötta ur samhället. Catherines intrång i denna värld förändrar Vincents liv för evigt. Och även hennes. Inledningen säger allt: en röst som förkunnar ”This is where the wealthy and the powerful rule. It's her world"… (se det själv: http://www.youtube.com/watch?v=jztSCvXpi1Y) Köper du det här kommer du att låta dig dras med.

Jag tillhörde de som såg denna serie när den gick i svensk teve. Jag var då 9 år. Givetvis tillhör jag den målgrupp som blir nostalgisk och stundtals lite gråtig av att den sockersöta romantiska dramatiken. Men jag kan inte blunda för omständigheterna: detta suger. Repliker som ”My heart knows how gentle you are”. Detaljer som att det på riktigt finns ett bottenlöst hål. Scener där en röd lampa omotiverat blinkar i trapphuset; detta för att tillsammans med spännande musik förtydliga för tittaren att vi rör oss i ett nedgånget kvarter. Vi pratar om lågkvalitet; inte bara effektmässigt, kulissmässigt och ambitionsmässigt. Utan även handlingsmässigt, stuntmannamässigt och stundtals även skådespelarmässigt.

Vi finner förstås undantag.
Mest värd att nämnas är Linda Hamilton, då het på stjärnhimlen efter sitt genombrott i första ”Terminator”-filmen. Kvinnlig men samtidigt könslös är hon en perfekt 90talsikon, och låt oss fortsätta där. 90-talet. Även om denna serie alltså är gjord 1987, så är den en perfekt återspegling av det vi numera refererar till som 90-talet. Modet är oversize-kavajer, byxor utan passform, snedlugg, killerstora örhängen och tights. Hamiltons skönhet Catherine jobbar givetvis på advokatbyrå, är all about flashig karriär och vältränad kropp. Samtidigt som hon tjattrar med tjejkompisen i fikarummet om ”guys? Who needs them anyway?”, så jobbar hon (åtminstone i de första avsnitten) under sin far och är i sann societetsanda lägre stående än de ständigt manliga, och givetvis extremt flirtiga, övre cheferna. Det finns en önskan att göra upp med de traditionella könsrollerna; men det går sådär. Även om Catherine tränat kampsport och självförsvar är avsnitten ständigt en uppvisning i hur den lilla sköra flickan måste räddas av det heroiska starka odjuret (mannen). Vidare var 80- och början av 90-talet all about yuppies. Stora pengar, killarna såg ut som Kendockor, bilarna gick snabbt och filmmusiken märktes lika mycket som ljussättningen.

Moraliteten då? Jodå, Vincent är rösten för de svaga. ”Vi fattiga barn försöker bevisa för världen att vi är värda något. Ni rikemansbarn försöker bevisa det för er själva.” En längtan bort från det rika, flärdfulla 90-talet, där karriär och yta var så viktigt? Jo, förstås. Och med pudelrockare som Europe i ryggen, och deras låt ”Final countdown” som kom 1986, är kanske inte en ruffig lejonkille med rädda världen-ambitioner och krossat hjärta en fullt så löjlig idé som den skulle ha tett sig idag. Inget kan bortförklara hur taffligt det här är genomfört. Men jag ser det som min uppgift att göra varje recension till ett bottenlöst hål av infallsvinklar. Och ja; stundtals grät jag...

Lina Arvidsson