Recension - Bio

Biografernas motdrag mot datapiratin är ett par Costellobrillor som får dig att se i makalösa tre dimensioner precis som alltid annars. Denna veckas film som tillämpar denna gimmick är den fjärde installationen i Final- Destinationsviten. I vanlig ordning handlar det om ett gäng stereotypa kids som genom en uppenbarelse lyckas undkomma döden, bara för att sedan en efter en dödas av utstuderade kedjereaktioner. Frågan är om detta håller för ännu en runda, med det enda undantaget från föregångarna är att man får artificiella plåster och muttrar flygandes mot sig i biostolen? Svaret på den frågan vet jag att ni redan vet.

Egentligen tycker jag inte att grundpremissen är så tokig. Jag är något av en sucker för rube goldbergs och andra slumpartade kedjereaktioner. Och en viss blodisande faktor hade faktiskt seriens första installation. Sedan dess har det dessvärre gått på tomgång. Frågan varför ens en första uppföljare var nödvändig ställer sig förmodligen även gudarna. Denna film är den mest strukturlösa och oformliga delen hittills. Det handlar bara om en enda sak, och det är dödsscener. Om man tycker det är kul att se folk dö på tråkiga sätt, jävligt tråkiga sätt, så har man hittat rätt, annars ger man den förmodligen ett. Filmskaparna har tydligt tagit fasta på kaka- på kakakonstruktionen då de gjort filmen, som mest är ett gäng identiska scener staplade på varandra. De förväntat ögonbrynshöjande kedjereaktionerna kan knappt passera som sådana, utan är så krystade att man storknar. Bespara er på biljettpengarna och se istället den här inbäddade Hondareklamen:



Nu kan du istället ägna den tjänade tiden åt att exempelvis skriva en sång om den du älskar, baka en kaka, spela brädspel eller något annat mer existensberättigat. Hundralappen kan du använda till att få fem träd planterade kring Victoriasjön genom att sätta in dem på postgiro 90 05 08-3.

För att utvärdera filmens tredimensionalitet kan det sägas att den varken gör till eller från. Trots att denna effekt är filmens största behållning är logotypen för New Line Cinema är ungefär den mesta upplevelsen man får. Detta är urbota urkkorkat urvattnad filmunderhållning subtraherat film. Att en av huvudkaraktärerna enbart får heta ”MILF” i filmen säger en del om ambitionsnivån.

Kim Ekberg