Recension - Bio

Nu mina kära vänner ska jag berätta om en riktigt ruggig film som berört mig mycket illa. Jag var inte oerhört engagerad över missionen att ta mig till biografen för att se Jesper Granslandts nya ”Apan”. Detta eftersom jag inte gav många ören för hans tidigare smash-hit ”Farväl Falkenberg”. Jag fann den filmen smörigt påträngande och hopplös i sina försök att vara poetisk. Men så snabbt filmen började så medföljde andningssvårigheterna. Positiva andningssvårigheter.

”Apan” är radikalt annorlunda än sin själsliga föregångare. Istället för maximalistisk musik och en voiceover som läser dagboksanteckningar, är berättartekniken obarmhärtigt rak. På ett nästan Dardenneskt vis följer vi Olle Sarris rollkaraktär bakom ryggen vart han en går, under ett förödande dygn. Närvarokänslan blir för min del så stor att jag under stora delar av filmen täcker halva ansiktet för att slippa se mer. Men det finns inget sätt att slippa ifrån filmen, utan man tvingas hela tiden ofrivilligt vara ett vittne obenäget att ingripa.

När filmen plötsligen slutar så är stämningen i biografen tryckt. Jag hade faktiskt svårigheter att göra någonting vettigt under resten av den dagen, utan fortsatte den i ett apatiskt sinneslag. Så varför är det positivt med en film som bara sprider obehag och andningsproblem? Antagligen skulle man kunna anse att detta var en dålig film just därför, men jag tycker att ”Apan” är en fullkomligt fantastisk film. En av årets allra bästa. Alltför många filmer misslyckas med att beröra, men denna lyckas tusenfalt. Att som film lyckas försätta åskådaren i en liknande trans är svårt och ofta misslyckas. Ofta skapas en ofrivillig vägg mellan film och betraktare. Men här känner man verkligen det huvudpersonen känner, avståndet är ungefär lika med noll.

Filmen andas Bergman mer än något. Den bortgångne mästarens vilja att gestalta ångest på film går här i uppfyllelse tydligare än någonsin. Det finns till och med en kyrkscen i filmen som ekar ”Nattvardsgästerna” lång väg, med tillhörande närbilder på syndarnas sargade ansikte.

Samtidigt som ”Apan” är hemsk så är den också förödande vacker. Det är gripande att se vanligtvis underanvände Olle Sarri axla en så tung roll på ett så skört och transparent. Och det är hjärtskärande att se hur samhället behandlar en person som inte riktigt passar in.

Jag helgarderar mig med att i förbifarten nämna att filmen stilistiskt kammar full pott. Allt från bildberättande till foto, ljuddesign, och klippning är ruggigt tajt anpassat till innehållet. Skådespeleriet är rent självlysande och regin handfast. Det finns små invändningar som hindrar filmen från att kamma full pott, men de är ganska få. Dels så tycker jag att handlingen (som jag, och förhoppningsvis många med mig, väljer att lämna fortsatt hemlig) är lite väl mycket åt det sensationella hållet. Jag hade gärna sett lite mer jordnära premisser även om det hade varit ännu svårare att skapa den extrema närvaron då. Sedan så finns det även små onödiga spår av pretentioner kvar i form av små symboliska gester som man hellre kunde strukit.

Tillsammans med ”Flickan” och förmodligen ”Metropia” utgör ”Apan” ett helt makalöst år för Svensk film. En mer fysisk film än denna får man leta efter.

Kim Ekberg