Nattvakten
- Svensk titel: Nattvakten
- Originaltitel: Nightwatching
- Release (Bio): 2009-10-30
Recension - Bio
Peter Greenaway har tagit en paus i sin nittitvåologi om resväskor för att göra två filmer om Rembrandts målning ”Nattvakten”. Den första filmen delar namn med målningen i fråga, och är en spelfilm där Martin Freeman spelar den rundlagde målaren. (Den andra filmen, ”Rembrandts Anklagelser” är en dokumentär, och har premiär nästa vecka)
”Nattvakten” fokuserar främst på tillkomsten av denna mytomspunna tavla, vilket medför en viss medföljande förkovring i Van Rijns eventuella liv, arbetssätt och många kärleksaffärer. Ett tacksamt ämne för Peter Greenaway som gjort en karriär på att förbehållslöst blanda det sofistikerade med det burleska. Den historiska aspekten medför ett antal begränsningar vilka får regissören att håla sig på mattan. För det första förhindrar tiden och miljön en urspårning liknande den i ”Pillow Book”. Och tack vare att man valt att fotografiskt referera till Rembrandts verk så är ljuset och färgerna smakfulla, och man slipper undan den gräslighet Greenaway annars verkar eftersträva.
Men det är inte bara gröna ängar. Greenaway är inte riktigt tillbaka i sina fornstora dagar, utan känns ändå som något av en blekare kopia av sig själv. Filmen är stundtals mycket vacker, charmig och välberättad, men saknar emellanåt udd. Martin Freeman briljerar visserligen i huvudrollen, och lyckligtvis finns knappt en scen då han inte är med. Dessvärre är resten av skådespelarskaran desto blekare, vilket är aningen förödande i ett ensembledrama som detta.
Jag tycker absolut att man ska se detta mäktiga stycke film, och rekomenderar det verkligen. Jag underhölls verkligen av den så länge den varade. I efterhand är det dock ingen som kommer att se tillbaka på den som ett mästerverk. En skön film helt enkelt, inte så mycket mer.
Kommentarer