Recension - Blu-ray/DVD

Charlize Theron har gått från att vara enbart sexsymbol till en utav Hollywoods allra bästa karaktärsskådespelerskor. När man ser Therons namn i listan över medverkande skådespelare i en film så vet man numera att det till 95 % rör sig om ett drama som kretsar kring en på något sätt utsatt kvinna. The burning plains är definitivt inget undantag. Man får ungefär det man har förväntat sig, något som kan ses som både positivt och negativt när man kommer hem från videobutiken och kryper upp i soffan men popcornskålen i famnen.

Handlingen i The burning plains består utav ett antal olika, ganska dystra berättelser som slutligen sammanflätas till en och samma. I centrum står en plågad kvinna, skickligt spelad av Theron, som efter att ha flytt från sin svåra och traumatiska barndom tvingas ta itu med sitt förflutna när det en dag kommer ifatt henne.

Det är inte enbart Theron som gör bra ifrån sig i filmen. Skådespelarinsatserna är närmast lysande rakt igenom. Fotot är också det stundtals en bra rit över medel och ackompanjeras av passande musik som smälter in och inte alls tränger sig på eller tar över. I fokus står berättelsen. Inte heller där går det att anmärka på något. Det är ett genomarbetat manus och man kan känna för samtliga karaktärer i filmen. The burning plains är en bra film och tycks ha allting för sig. Ändå är det något som inte riktigt funkar. Den får i alla fall inte tag om mig på det sättet som hade krävts för att man ska sitta som klistrad. Något saknas, och till stor del är det att tempot är lite för långsamt. Filmen kommer liksom aldrig riktigt igång, utan man sitter mest och väntar på att den ska börja och efter lång väntan så är den slut.

Jag vet inte om jag egentligen tror att det finns kill- och tjejfilmer, men om det går det så tillhör nog The burning plains den senare kategorin. Varför jag tror det kan jag inte riktigt sätta fingret på, men jag bara får en känsla av att min moder hade uppskattat filmen mer än vad jag gjorde. Jag hade velat ge den ett högre betyg då den har så mycket som talar för sig, men den tappar för mycket i tempo och engagemang för att ta bli något annat än ett medelmåttigt drama som vi nog egentligen, om vi tänker efter, redan har sett flera gånger.

Pär-Johan Bengtsson