Recension - Bio

En ny våg av amerikanska filmkomedier har börjat välla in över den internationella biomarknaden. En yngre generation manliga (nästan uteslutande, tyvärr) filmskapare och skådespelare gör sig gällande och har blivit vanliga syner på bioaffischer på stan. Bland dessa finns namn som Michael Cera, Greg Mottola och, givetvis: Judd Apatow (regissör/manusförfattare/producent) och Seth Rogen (huvudrollsinnehavare) männen som gett oss den senaste filmen från grabbgänget, ”Funny people”. Allt eftersom deras filmer har blivit ekonomiskt lönsamma tycks de få allt mer frihet att göra precis vad de har lust med. Det är i alla fall intrycket man får av att se deras nya film. ”Funny people” är en två och en halv timme lång dramakomedi om några halvlyckade ståuppkomiker som delar lägenhet och en äldre och berömd kollega (Adam Sandler) som får beskedet att han har cancer.

Så har också filmen blivit uppdelad i två partier, nästan som två separata verk. Den första är en roande och i sina bästa stunder rätt fin historia om osäkra individer som är missnöjda med sina livssituationer och försöker göra något åt det. Samspelet mellan Seth Rogen och hans rumskamrater Jason Schwartzman och Jonah Hill är lovande och för en som själv bor tillsammans med två andra grabbar är det en smula rörande att se hur de försöker balansera viljan att lyckas bättre än de andra med omtanke om deras känslor. Vi bor visserligen inte i Hollywood och diskuterar inte våra pungkulor sexton timmar om dygnet men en viss igenkänningseffekt infinner sig ändå.

Den andra halvan däremot handlar uteslutande om hur Sandlers föredetting försöker återfå sin gamla flickvän med Rogens ovilliga assistans. Detta är en riktigt platt, enkelspårig och sentimental historia som varken intresserar eller underhåller mer än under några små stunder. Den relativa välvilja jag dittills byggt upp gentemot filmen undermineras därför ganska beskedligt och det är knappt helheten når upp till godkänt betyg.

Stör gör också den stundtals oerhört påfrestande grabbigheten som riskerar att kväva filmens livskraft. Jag antydde tidigare att männen i filmen är mycket intresserade av sina könsorgan och det är tyvärr ingen överdrift att påstå att alldeles för många av filmens skämt förmedlas genom en ganska omogen och ointressant jargong där könsord givetvis används rikligt. Det verkar visserligen vara inom de här regionerna som Apatows intressen ligger men det börjar bli tröttsamt att det ska vara så svårt att skämta om något annat.

Nämnas bör även den enorma mängd referenser som filmen är fullkomligen sprängfylld av. Det hänger Hal Ashby-postrar på väggen och karaktärerna refererar till allt mellan himmel och jord. Dessutom dyker en rad verkliga personer upp i små cameos, däribland Eminem, Myspace-grundaren Tom och, något överraskande, den frejdiga men tråkigt nog skalliga James Taylor. Det hela är ganska underhållande men man kan fråga sig om detta eviga refererande i dagens filmer egentligen tillför något eller om det bara används för att dölja att filmskaparna inte har något eget att komma med. ”Funny people” är sammanfattningsvis ingen oproblematisk film men den är ändå värd att se tack vare de goda tendenser som finns i den relativt lågmälda skildringen av karaktärerna och skådespelarnas fina prestationer.

Johannes Hagman