Recension - Blu-ray/DVD

Denna film kunde vara ett enda stort misslyckande. Manusmässigt passar den in i den typiska Hollywoodmallen ”korkad pojke möter smart flicka (eller tvärtom), den ena parten vill inte ha det ihop med den andra, men slutet gott, allting gott”. Och sådana filmer har vi ju sett ett stort antal.

Dock skiljer sig Blast from the Past från största delen av alla andra på ett positivt sätt, trots att manus hamnar i högen tvivelaktiga filmatiseringar. Detta faktum har man uppnått genom att skoja friskt med amerikanernas rädsla för kommunism, atomvapen, homosexualitet, sexualitet, religion och slutligen även musik. Man har sett till att filmen producerats av en som kan se saker på ett oamerikanskt sätt, finnen Renny Harlin, och jag skulle nog tro att regissören Hugh Wilson, som inte gjort en enda betydande film innan, har fått infinna sig i att kompromissa mellan egna visioner och Harlins typiska småelakheter.

Man har också förlitat sig på gamla, beprövade och pålitliga samt duktiga skådespelare i stället för att dra in på budgeten och jobba med okända ansikten. Brendan Fraser spelar den naive mannen på ett trovärdigt sätt. Han kommer att bli sååå jävla stor i Hollywood. Han kan spela i korkade komedier som i allvarligare äventyrsfilmer. Ännu brottas han i klassen under megastjärnekategorin, men ge honom en ordentlig roll, låt honom använda sina skådespelartalanger, så garanterar jag att han hamnar i samma toppskikt som exempelvis Jim Carrey. Och Fraser har potential att spela även allvarliga roller.

Man har förstärkt Frasers närvaro med söta Alicia Silverstone, som också visar att hon kan agera, inte bara se ut som en vacker docka. Detta är hennes bästa prestation hittills. Slutligen har man grävt fram allas vår favoritpsykopat, Christopher Walken, och gjort honom till en hederlig och principfast familjefader. Modern spelas av lika duktiga Sissy Spacek, som skåpsuper och slirar omkring på bästa 60-tals maner. Kul, kul, kul.

Blast from the Past blir aldrig en sentimental snyftare eller en asgarvfilm. Den balanserar snyggt mellan dessa tvenne kategorier och kan kanske karakteriseras bäst som en ”harmlös och underhållande romanskomedi”. Man behöver inte tänka eller söka efter vitsar. Filmens handling och dess helhet bär fram den på ett synnerligen hemtrevligt sätt.

Bilden och ljudet är suveräna. Det händer att man inte riktigt lägger stor uppmärksamhet vid ljud och effekter i filmer som inte är action- eller FX-rika, men i denna gemytliga rulle har man lagt några extra $$$ på att få ljudet rätt.

Musiken i filmen är kolossalt kul. Man har blandat olika tidstyper och får höra allt från Perry Como till rap. Massiva kontraster uppstår och en annan njuter.

Jag kan med gott samvete rekommendera denna film till alla som vill trivas en stund utan att skratta ut sina lungor. Snyggt, stillsamt, välspelat och harmlöst.

Jan Ahlgren