Recension - Blu-ray/DVD

Av en film som vann Oscars-statyetten för bästa utländska film förväntas vissa så kallade kvaliteter. Oavsett vad man menar med dessa kvaliteter så finns de inte i denna film. Bilden dras ned av gråbruna tapetfärger och klumpiga bildkompositioner, under inspelningen verkar man trott att det räcker med ett berg vid horisontlinjen för att göra bilden tilltalande. Man skulle önska att filmskaparna hade samma elegans som filmens karaktärer när de fifflar med de dödas kläder och filtar under avskedsceremonien.

Att påstå att denna film är sentimantal skulle vara en underdrift. En film om en cellospelare som inte längre kan leva på sitt musicerande och flyttar från storstaden till landet för att börja arbeta med begravningsceremonier kanske också bör vara sentimental, men gränsen mellan fint och smörigt är svår och Yojiro Takita har ingen som helst känsla för saken, och följer dessutom inte några av konstens galna idéer. Vilket gör att filmen beter sig som få andra. Och just därför är det tur att man valt att fylla filmen med en massa klichéer och uråldriga bilder, så att inte publiken skulle förvirras till galenskapens gräns.

Att som Johannes Hagman kritisera filmen för dess användande av ickediegetisk musik i filmens fåniga musikpassager (där huvudkaraktären spelar sin babycello och tänker tillbaka på sin barndom) är inte relevant. Realism är inte ett mål utan ett medel. Men herr Hagman har absolut rätt i att denna film fumlar bort alla kvasifilosofiska diskussioner om döden och hur den hanteras.

Under filmens två plågsamma timmar får vi se på tok för många ceremonier. Man tröttnar efter den första gången trots att den avbryts med ett märkligt komiskt inslag om den nyligen avlidnes "bihang". Det finns en del bra detaljer i denna film, som när karaktären ramlar när han ska resa sig, eller spottar gurka ur käften. Men utöver det är "Avsked" en sorglig film, i ordets alla bemärkelser.

Stefan Ramstedt

Andra recensioner