Recension - Blu-ray/DVD
Det finns en rad filmer på årets festival som kretsar kring musikens plats och villkor i samhället, och den betydelse den kan spela för förändring. I den iranska ”No one knows about persian cats” får vi följa med på en dokumentärliknande resa genom Teherans underjordiska musikscen och möta ett stort antal verkliga band. De två huvudkaraktärerna Ashkar och !Negar letar efter nya medlemmar till sitt indieband och försöker skaffa illegala visum för att kunna ta sig ur det hårt styrda landet. Berättelsen om dem klarlägger de problem som musiker möter i det iranska samhället idag, vilka de flesta har sin utgångspunkt i att musikernas verksamheter för det mesta är olagliga. För att få möjlighet att spela in musik och anordna konserter behöver man ett tillstånd från staten, något som kan vara mycket svårt om man hör hemma inom en genre som inte sanktionerats uppifrån.
De band som figurerar i filmen spelar allt från metal till hiphop och singersongwriter-pop, det som förenar dem är deras kärlek till musiken och deras vilja att skapa ett samhälle där konsten är fri från förtryck och godtycklig censur. Det är oerhört intressant att följa hur karaktärerna åker omkring i storstaden Teheran, att se hur de träffas, umgås och talar med varandra. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att ”No one knows about persian cats” är en av festivalens allra intressantaste filmer. Jag skulle önska att det också var möjligt att säga att den är en av festivalens allra bästa filmer, men det räcker den inte riktigt till för. Det som fascinerar mest är filmens många bilder av ett Iran som vi sällan får se i filmer av Kiarostami eller Makhmalbaf, de två mest kända iranska regissörerna. Det moderna storstadslivet fångas på ett utmärkt sätt och filmen har en stor närvarokänsla samtidigt som karaktärerna är värda att följa.
Dessutom är filmen mycket underhållande och har flera komiska situationer som fungerar väl. Tyvärr tycks regissören Bahman Ghobadi ibland försöka lite för hårt med att vara häftig. Mest märkbart är detta när han under några musikframträdanden klipper ihop stadsbilder på ett onödigt MTV-igt sätt. Det går även att invända mot en del av filmens situationer som känns något lättköpta och enkla. Dessutom stör det att musiken vid några tillfällen är tydligt förinspelad trots att den spelas live i filmen. Men dessa anmärkningar är egentligen inte särskilt mycket att bry sig om då ”No one knows about persian cats” är en snyggt gjord och mycket inspirerande film som knappast lär lämna någon oberörd. Man vill bara önska lycka till åt alla medverkande musiker, trots att deras framtid tycks vara mörk i det hårt kontrollerade Iran.
Kommentarer