Recension - Bio
Ett popbands uppväxt
Nittiotalets Storbritannien. Avsky för amerikaniseringen. Längtan tillbaka till sextiotalets England, dess musik och självsäkerhet. Känslan i kroppen av att något var på gång. Något nytt. Postmodern nationalromantik. Gud sade: ”Varde Blur”, och det var Blur.
”Har du hört eller, i England är det typ värsta kriget mellan Oasis och Blur”, säger poptjejen. Ja så gick snacket i inte lika coola Stockholm, skildrat av Mats Jonsson i serieromanen ”Hey Princess.” Poptjejen syftar på då de båda banden släppte singlar samma dag, det legendariska datumet 14 augusti 1995. Men bara en kunde bli etta på singellistan, och det blev Blur. Det blev fler listettor. Så kallad Indiepop blev mainstream.
Två decennier senare. De ha åldrats, allesammans. Alkohol, heroin och cigarretter har gjort de förr så späda pojkkropparna till medelåldersmäns kroppar, med skäggstubb och mage, kroppar i behov av träning och nyttig mat. Basisten Alex James är fortfarande snygg dock. De var med från början till slut. Men jisses så slitna de var på slutet. Nittiotalet var för somliga en enda lång fest som ingen ville gå hem ifrån. Men alla fester tar slut. Och så gick Cool Britannia under. Musiken tog ny riktning, som den ju alltid gör. Blur splittrades och bandmedlemmarna var rädda för att överhuvudtaget stöta på varandra.
Till slut sprang de i alla fall på varandra, Tog en cigarrett på en farstubro. Och så var det dags igen. Vi får följa med under bandets återföreningsturné sommaren 2009. Överdriver kanske, men det känns som man är där. Tack och lov inte överdrivet mycket bilder från London. Istället engelsk landsbygd och landsvägar. Utebord med blomkruksaskfat. Blå platsbrickor från Ikea och energidryck. Engelsk sommar.
Maffiga spelningar i Hyde Park och på Glastonburyfesivalen. Tusentals människor som stämmer upp i allsång. Men även mindre spelningar som till exempel på järnvägsmuseet i hemstaden Colchester. Det här en snygg film, en rockumentär med brittpopens skimmer, en film som framkallar många minnen. Gamla amatörfilmupptagningar från åren innan debuten. De oräkneliga framträdandena på Top of the pops. Turnébussfarande. En dos nostalgi.
Missade förvisso nittiotalet. Kom igång med musiken några år för sent. Och så bodde jag på landet också, men vi hade många kanaler, vi hade MTV och ljuva ZTV, och så kom ADSL slingrande genom skogen. Men fattade inte vad de snackade om, Tony Zoulias och gänget. Fick ta mig igen ett helt decennium på två år, hinna ikapp. Och Country house blev lite som ”det här är mitt liv”, men jag var en Oasiskille, detta ska jag inte undanhålla. Men ändå, Country house – ”Blow, blow me out, I am so sad, I don’t know why.”
De utvärderar sina karriärer i intima intervjuer. De som var unga grabbar under Thatchers regering, är nu män med många år av rumlande bakom sig, kalla det vishet. En stilig film, och alla bandets hits får plats. Den känns som ett enda långt crescendo En bra film om ett bra band. En allright helbild, från huvudgungande mini Ian Browns, vidare till coola britter, vidare till lite för söt pop, och till ett band med stake och kultstatus.
Och så handlar den om musik också, inte bara fylld med trivia om bandmedlemmarna, men några små historier får man allt med sig. Det är en film om män som pratar om sin ungdom, och det är då inte fy skam.
(Filmen visas 22-23 januari på biograferna Rio i Stockholm, Roy i Göterborg och Spegeln i Malmö.)
Kommentarer