Recension - Bio

Professor Parker Wilson (Richard Gere) finner en dag en ensam valp, Hachiko, på tågstationen, de tyr sig omedelbart till varandra och ska sedan för evigt stå varandra nära. Det är en film om en man och hans hund, men kanske mest en hund, deras familj och det lilla samhälle de bor i. Hachiko följer sin husse till stationen varje morgon och möter honom där varje kväll. En dag kommer inte Parker hem men Hachiko väntar envetet och troget på honom vid stationen i tio år, till sin död. ”Hachiko” är en film om ovillkorlig kärlek och att uppskatta det lilla i livet.

I genren familjedrama ryms det mesta som är sötsliskigt, sentimentalt eller fördummande, enkla produktioner som kvävs av det tunga kravet att kunna tilltala alla i familjen. Att det ska vara så svårt att göra bra film för alla mellan fem och åttiofem år märks inte när man ser Hachiko, detta är den nya kungen av familjefilmerna. Den har ett djup och en stillsamhet som även är sällsynt i ett bra drama, det märks att Lasse Hallström har velat vara trogen förlagans lugna och sensationsfattiga tempo. ”Benji” kan slänga sig i väggen.

Hachiko är en hund av Akitarasen, en kejserlig jakthund som härstammar från Japan, en ras som inte apporterar bollar eller följer människans minsta vink. Akitahunden följer endast en människa om den får en själslig koppling, då är den knuten till den personen under hela sin levnadstid. Hachiko får från början inte följa husse till tåget, men likt Steve McQueen gräver han sig under staketet och flyr bakgårdens dystra fängenskap för att slå följe med sin livskamrat. Parker får höra att det inte går att lära Hachiko att hämta bollen om han inte vill, det går inte att köpa eller muta honom för han är Japansk, inte Amerikansk. Kan detta uttalande, av Parkers kollega, möjligen vara en vinkning från Hallström mot det Hollywood han på sistone har bråkat så mycket med.

En dag åker Parker till jobbet men kommer inte hem igen. Han är musikprofessor på universitet och när han denna dag föreläser för sina elever, om piratkopiering, faller han ihop död. Han ställer frågan, till sina elever, om vad som är piratkopiering och vad som är äkta. Kan man spela en CD-skiva istället för att gå upp på scen och uppträda, är vi på väg in i en digital framtid där det digitala och maskinella tar människans plats, även när det kommer till musik? Hallström försöker genom hela filmen visa vart samhället är på väg, hur vi stänger ute andra ur våra liv och att vi har glömt bort var vi kommer ifrån och var vi är på väg. Vad är äkta? Är det gamla sättet att leva det rätta, är det nya sättet det rätta? Är båda fel?

Hela historien visar på ett fascinerande, om än sentimentalt, sätt det efemära i livet och att det gäller att ta tillvara på den tid vi har. Bilder på hur årstiderna kommer och går, Parker som njuter av att bara leva och allt det innebär – titta på baseball, promenera till tågstationen, dricka kaffe på tåget, komma hem efter en dag på jobbet och leka med Hachiko. Hallström visar med hela stilistiken sin beundran till den Japanska filmen, historien går framåt utan att jäkta, personernas värme visas inte i det intima utan genom den glädje och ärlighet de visar. Här är kamerans syfte inte att visa saker som leder berättelsen framåt, den låter oss bara se det alldagligt triviala och enkla som ingår i vardagen. Ibland tror man att något hemskt eller spännande kommer att hända, eftersom det vanligtvis gör det i amerikanska filmer, men det fortsätter bara i samma takt som innan. Det kanske låter negativt men det är det absolut inte, tvärtom är det mycket uppfriskande att se någon som låter karaktärerna föra historien framåt istället för snabba klipp eller intvingade attraktionsmoment.

Hachiko är så söt att man kan dö och jag tror att många bortsprungna hundar kommer kunna skatta sig lyckliga efter den här filmen, mängder av barn kommer vilja att slita med sig sina föräldrar till hundstallen och adoptera en hund efter att ha sett denna tårfyllda saga. Jag har inte gråtit till en film på minst 15 år men när sluttexterna rullade hade jag träningsvärk i magen och kramp i underkäken efter att ha hållit tillbaka tårarna i 40 minuter. I slutet ser det till och med ut som om Hachiko har tårar i ögonen. Hallström är en skicklig regissör och kan sitt hantverk, hela upplevelsen är ren immersion och det går inte att hindra sig från att bli totalt uppslukad i det som sker på skärmen. En sämre regissör hade gjort detta till en smörja men istället är den rent jovialisk och livsberikande. Jag gråter utombords på grund av det som drabbar Hachiko och personerna runt honom men inombords är jag sprudlande glad och uppspelt av mitt återkatalyserade hopp om människans godhet.

Jonas Wennberg