Recension - Blu-ray/DVD
Som alla redan vet ska jag om ett par dagar ge mig ut på en spirituell resa i Orienten, och har därför traskat trappan upp till Daniels kontor och ansökt om tjänsteledighet. Jag tänkte passa på att avsluta min långa och trogna tjänst med en massiv recension av Rainer Werner Fassbinders magnum opus ”Berlin Alexanderplatz”. Passande på flera sätt, men mest eftersom vi har fått en galning på redaktionen vid namn Stefan Ramstedt som gör att ni måste lova att ta allt som skrivs om Fassbinder på sajten det kommande halvåret med en rejäl nypa salt.
”Berlin Alexanderplatz” ja, denna närmast mytiska mastodont. En dryga sexton timmar lång kronologi om den arme och senare armlöse Franz Biberkopfs fall och fall. Mörker finns det gott om, men också ljus i form av mästerfotografen Xaver Schwartzenbergers emblematiska och vackra linsöverstrålningar. För att redan inledningsvis bocka av det bildestetiska kan vidare sägas att det är en mycket snygg sak detta. I ren fidelitet kanske det saknas en del, det brusar och har sig (speciellt innan varje textruta). Men i känsla och stil är detta absolut en fullpoängare. Svartvitt i färg, genomgående välsmakande, välkomponerade bilder och svepande kameraåkningar. Med andra ord allt vi kommit att känna igen Fassbinder för, fastän storslagnare.
Innehållsligt finns även mycket Fassbinder. Biberkopf har slagit ihjäl sin hustru och släpps i första avsnittet ut från Tegelfängelset i hopp om att kunna bli en hederlig människa som rättar in sig i ledet. Det är tjugotal. Det är Tyskland. Det är fattigt. Och under ytan så sjuder och bubblar samhället av kommunism, nazism, religion, prostitution och organiserad brottslighet. I mitten av allt detta: Denne Biberkopf. Vi förstår honom inte, men hans handlingarna är knappast främmande.
Religiösa teman och ikonografi ledsagar tittaren från första avsnittet ända till epilogen. Under en kraftig åskstorm klipper en skrikande Rabbi bandet för Biberkopfs martyrskap. Inte olikt Job ställs han inför prövningar utöver fattbarhetens gräns. Slungas mellan samhällsliga parter som behöver hans kropp för sin vinning. Biberkopf gör inte motstånd, han gör inga val.
Fassbinder sägs ha sagt att Döblins roman påverkat honom som person mer än någonting annat. Därför är detta en högst personlig film. Att innehållet känns igen kan bara förklaras som så, att det är regissören som talar. En regissör gör samma film om och om igen, jojo. Det här är samma film igen. Den som inte gillat det innan lär garanterat inte gilla det nu heller när det är utdraget gånger tolv. Det skriks och vrålas en hel del, skådespeleriet är utlevande snarare än realistiskt, filmen är stiliserad och ganska babblig. Men den som står ut med detta ska belönas mångfalt.
Det finns störande faktorer i ”Berlin Alexanderplatz” och den som sticker det under stolen är en hypokrit. Vissa scener har en slags slapphänt aura kring sig, som noga går att härleda till Fassbinders senare filmer. Ska man rangordna denna i ren kvalitet blir det någonstans i mitten av produktionen. Men i monumentalitet är den svårslagen. Efter flera timmars tittande är det omöjligt att inte vaggas in i Döblins (eller snarare Fassbinders) universum. I en kortare film hade ett så omfattande karaktärsgalleri varit en omöjlighet. Det är ljuvligt att se Biberkopf gå in i en bar, och att sedan känna igen och kunna namnge karaktärer som spelar biljard i bakgrunden.
En annan störande sak är hur man valt att upprepade gånger uppvisa sekvensen där Biberkopf slår ihjäl frugan med en ballongvisp. Denna flashbacksekvens återanvänds ungefär i varje avsnitt och blir efter ett tag grymt frustrerande varje gång den dyker upp. Kanske hade det varit smärtfriare att bevittna om man såg ett avsnitt i veckan, men när man liksom jag avnjuter spektaklet mer likt en film, blir det nästintill outhärdligt. Den enda variationen vi bjuds är en speakerröst som säger olika saker varje gång. Men jag hade hellre hört denna över en svart bakgrund än att tvingas bevittna dessa recyclade bilder i all evighet.
”Berlin Alexanderplatz” känns stundtals som en enda lång avtackning till Fassbinders skådespelarfamilj för deras långa och trogna tjänst. Överallt bakom och framför kameran huserar det välkända nunor. Avslutas gör spektaklet med en epilog som skiljer sig ganska mycket från resten av serien. Detta avsnitt är regissörens allena, betitlat ”min dröm om Franz Biberkopfs dröm”. Detta är en surrealistiskt osande psykoanalys av protagonisten och därigenom sig själv. Bredvid självbiografiska ”Ett år med tretton månar” skulle jag vilja utse denna epilog till Fassbinders mest självreflexiva verk. Ackompanjerade av Leonard Cohen och Velvet Underground blandas känslor, skönhet och död i ett oemotståndligt och högintressant hopkok. Ett imaginarium vida överträffande dr.Parnassus.
Detta är andra gången ”Berlin Alexanderplatz” släpps på svenne-dvd. Denna gången är den inte förpackad i en överdimensionerad skinnväska, utan i en ödmjuk och stiligt avskalad box, vilken kanske kan tilltala en bredare målgrupp. Vi går miste om bookleten denna gång, men allt annat får vi. Bland annat ett gäng dokumentärer som ger lite rolig inblick i skapelseprocessen. Vi kan tack vare detta en gång för alla avfärda ryktet om att varje tagning sattes på första försöket.
Så att köpa denna box får bli mitt sista gyllene råd till er innan jag drar.
Den kostar inte många kronor och innehåller så mycket underhållning och livsvisdom.
Kommentarer