Recension - Bio
Sebbe är en ung man som snart ska fylla 15 år, en tid som huggits fram genom en tät skog bestående av rosenbuskar och brännässlor. Hans mamma, Eva, är ömsom snäll, hjärtlig och omtänksam mot honom och ömsom elak, hårdhänt och oregerligt full. I skolan finns inget annat än glåpord och oförstående lärare. Vad ska han göra och vart ska han ta vägen när klippans stup är det enda som finns framför honom?
I slutet av förra året kom Jesper Ganslandt med sin andra film ”Apan”, en studie i ensamhet och utsatthet. Kameran var där konstant illavarslande närgången och stämningen var lika tät och tryckande som om man suttit inuti en bil som pressas ihop till en liten kub innan den slängs på tippen. Kameran i ”Sebbe” är på samma sätt hela tiden nyfiken och uppkäftig, den räds inte det jobbiga, tärande och fula som fyller hela Sebbes liv. En annan svensk films kameraföring som det går att dra paralleller till är ”H:r Landshövding”, i de scener när bilden inte rör sig och vi normalt kan andas ut för en stund tillåts vi inte göra det. Bilden svajar lite lätt även i dessa tidpunkter och tillför ett spänningsmoment som tvingar åskådaren att vara iakttagande och på sin vakt, som om vi känner det Sebbe upplever. Hans liv är aldrig lugnt, rädslan för nästa sekund, minut eller timme försvinner aldrig, den är ständigt närvarande och varje väg, fotsteg, lektion eller måltid ter sig som ett hot.
Evas man dog för många år sedan och hennes liv går sedan dess ut på att försöka fortsätta leva, att försöka glömma honom och minnas sig själv. Det svåraste med att glömma, för henne, är Sebbe. Han ser ut och för sig som sin pappa. Hon föraktar honom för att han påminner henne om hennes bortgångna andra hälft men älskar honom av samma anledning. Hon hatar Sebbe för att han förstört hennes liv och stulit 15 av hennes bästa år på jorden, men avgudar honom för att han är det enda som gör hennes liv värt att leva.
I högstadiet finns ingen chans för varken återhämtning eller möjlighet att var barn. Den största mobbaren, både till växt och nedrighet, Kenny är Sebbes barndomsvän och granne, han har mycket av det som Sebbe så vill ha i sitt liv – en mor som ger en trygghet, en moppe och vänner. Men filmen visar det fragila i allas liv, det som på ytan ser tryggt och stadigt ut är i själva verket hela tiden i gungnig, alltid på gränsen att förloras. Även de som slår ner Sebbe, både psykiskt och fysiskt, är själva rädda och förtryckta. Evas chef behandlar henne som en tonårig praktikant på hennes obetydliga och slitiga jobb som tidningsutdelare och några lumpna småskitar trakaserar henne på hennes nattliga rundor. Kenny måste vara tuff och stark för att behålla sina vänner, för att få något som liknar vänskap måste han överge sig själv och spela någon annan i deras närvaro. Filmen visar övertygande hur alla underkuvas av någon annan i vårt karga samhälles tyranniska hierarki.
Varje människa har någon talang, något de har en fallenhet för, något de tycker är kul. Sebbe är naturligt duktig på tekniska prylar, han kan laga och fixa de mest trasiga av manicker, pillandet får honom att för en kort stund lämna det jordliga helvetet och gå in i en värld där han får vara sig själv. För att kunna rädda sig själv måste han komma iväg men var han än vänder sig finns endast låsta dörrar och utan rätt nycklar kommer han aldrig ut på andra sidan. Om det inte går att dyrka upp låsen måste han använda sin kreativitet till att spränga upp dem och krossa allt det som står i vägen för hans enda chans att finna lycka.
Att Babak Najafi kan göra ett så här atomprecist träffande och psykologiskt tärande mästerverk i sitt första försök är beundransvärt och lovar gott inför framtiden. Filmen har några små skavanker men som allt man älskar tillför det bara lite charm. ”Sebbe” är den bästa svenska film jag sett sedan ”Apan”, den är ett svart hål som fullständigt suger in dig och aldrig släpper taget.
Kommentarer