Recension - Bio

Det är när Polanski ger rummet en betydande roll han är som allra bäst. Tänk båten i "Kniven i Vattnet", lägenheterna i "Repulsion", "Rosemarys Baby" och "Hyresgästen", stugan i "Cul-de-sac", slottet i "Vampyrernas Natt", eller den halvt övergivna och krigsdrabbade staden i "Pianisten". I "Ghost Writer", som utan tvekan också bör räknas som en av Polanskis bästa filmer, har det rumsliga också en väldigt stor roll. Det är nämligen i ett lyxigt hus på en liten ö vid U.S.A's nordliga östkust som en spökförfattare finner sig instängd i, tillsammans med den föredetta brittiska premiärministern, hans fru och hans assistent.

Det är efter att den förra spökförfattaren drunknat under mystiska omständigheter som Ewan McGregors karaktär kallad "The Ghost" anställs för att färdigställa ministerns memoarer. Detta utvecklas senare till en otroligt tät och spännande thriller. Polanski som alltid varit en skicklig berättare, regisserar med stor precision, och han har valt ut en ensemble skådespelare som förmodligen når deras karriärtoppar i denna film, speciellt Pierce Brosnan vars stolpiga styltighet kommer till sin rätta i rollen som den ganska korkade premiärministern.

Men det finns såklart andra saker att säga om denna film. Att Polanskis film handlar om kriget i Irak, torty, Blair och Bush är inget som behöver understrykas. Däremot ligger det, som sig bör i en politsk thriller, en mustig paranoia över filmen. Av någon anledning så blir nästan vilken mening som helst intressant om den innehåller ordet CIA. Men det absolut intressantaste i denna film hittar vi i det hus som spökförfattaren, exministern, och resten av gänget spenderar tid i, medan de väntar på att tortyskandalen ministern är iblandad i ska blåsa över. Detta modernistiskt inredda, kalla huset på vars väggar det hänger massvis av abstrakta målningar, många av dem med mycket rött i sig. Och vi är alla medvetna om vilka som en gång målade Polanskis väggar röda. Detta kan såklart ses som en övertolkning, speciellt eftersom denna film inte har något som helst att göra med Mason, men denna film handlar ändå om en mans paranoia, en mans skräck. Och om Polanski någon gång upplevt riktig skräck så gjorde han det i samband med ett rum vars väggar, eller rättare sagt dörrar, var färgade i rött. Till och med en politisk thriller om Tony Blair lyckas Polanski göra till sin egna berättelse. Och jag antar att det är vad som utmärker en sann skicklig auteur.

Stefan Ramstedt