Recension - Bio
Då var den alltså här; den svenska polisparodin. Och vem står bakom projektet om inte allas vår Fredde Granberg, som tidigare har parodierat allt från vikingar till raggare. Det man har valt att driva med är de mest uppenbara sakerna, så som den dubbade tysken som talar i osynk, den försummade dottern och den arge kollegan. Huvudsakligen är det alltså Beck-filmerna man har plockat glatt i från. Landets andra kommissarier har de låtit vara, fastän de är så många, och har många egenheter man lätt skulle kunna utnyttja.
Kommissarie Späck, den sämsta och okänsligaste inom kåren, kommer en piratkopieringsliga på spåren. Där är själva den röda tråden, men den går av och tappas mest hela tiden. Det är förvånande att den här filmen tycks vara ett slarvigt skrivet inlägg i fildelningsdebatten. En usel story, den känns rent utav ointelligent. Och så detta med att den svenska polisuniformen inte direkt lockar till skratt. Liknar mest ett termoställ.
Halva Stockholm stadsteaters ensemble tycks vara med i filmen, och förutom dessa halvstjärnor så dyker Markoolio, Dogge Doggelito och regissören Ulf Malmros upp i mindre roller. Fredde Granberg själv kostar på sig en cameo, då utklädd till indianhövding.
Skådespelarna verkar inte ta sina roller på allvar, vilket man ju självfallet ska göra även om det är en parodi. Cecilia Frode skämmer ut sig. Johan Hedenberg gör bort sig. Inte ens Kjell Bergqvist gör bra i från sig. Den enda som tar det på allvar är huvudrollsinnehavaren Leif Andrée, som är den enda bibehållningen med den här filmen, rent skådespelarmässigt.
Skämten faller tätt. Men inte skratten. Filmen rullas upp i den maximala hastigheten. Medelmåttiga scener avlöser varandra.
Den enda pricksäkra gäckdrivandet är det med "Grannen på balkongen", vars glas med Calvados nu bytts ut mot en hemmagjord petflaskbong och en lina kokain på en spegel. Då skrattar ungdomarna. Det finns säkert förhoppningar om att filmen ska komma kultstämplas, att den ska ses i samma utsträckning hos kidsen som Torsk på Tallin, men dessa förhoppningar lär grusas.
Utan tvekan kommer inspirationen från USA, och i första hand från Nakna Pistolen-filmerna. Bara detta med masscener där någonting hela tiden ska hända. Men det fungerar inte riktigt i Sverige. Formen passar inte. Allting ska det drivas med. Inte en lugn stund. Sverige har ingen egen historia av parodier, så visst är det klart att det sneglas över Atlanten, men vore detta inte chans att börja en historia. De svenska polisfilmerna förtjänar bättre. Nu blir det bara svensk dussinfilm utav det hela. Det är bara för Kommissarie Späck att rätta sig i ledet tillsammans med Göta kanal 2 och 3, Vi hade i alla fall tur med vädret igen, och alla andra kassasuccéer. Tänk inte Sverige, somna bara om, somna om Sverige, somna om.
I mitten av nittiotalet så sändes Fredde Granberg och Peter Settmans parodiserie "Snutarna", som ett stående inslag i deras kvällsunderhållning "Äntligen måndag". Där fanns det något eget, något som inte finns i Kommissarie Späck. Där var de något på spåret. Måhända hade det varit bättre att återuppliva denna gamla serie och slå på med långfilm. Och gode Gud i himlen, låt det inte bli några uppföljare på denna film.
Kommentarer