Recension - Bio
Stefan Ramstedt.
Okej, jag inleder denna samrecension vars upplägg kommer att likna brevkorrespondens mellan två vänner (eller kanske en MSN-dialog, om vi vill vara tidsenliga). Det första som slog mig under visningen var den höga nivån av det som jänkarna skulle kalla "quirkiness". Som jag ser det används den dels (precis som i "Amelie från Montmartre" för att framhäva karaktärsdrag, men också för att få tiden att gå. När småfinurliga skämt används för ett större syfte än att få publiken att fnissa till lite har jag inga problem med detta, men Jean Pierre Jeunet använder det utan att det tillför något till denna historia om en man som vill hämnas på två vapentillverkare för att de låg bakom hans faders död samt kulan som sitter i mannens skalle sedan han av misstag blev skjuten av en gangster (en kula som dessutom gör att karaktären blir lite smågalen när han blir exalterad). Till sin hjälp har han dessutom några skrotnissar som också besitter vissa drag av galenskap).
Kim Ekberg.
Ja herregud. Redan vid trailern anade jag oråd, men man ska inte vara den som misstänker räven bara för att det finns rävhår och en avskjuten rävsvans. Och efter filmens inledande fyra minuter tyckte jag ändå att den var lite mer genomlidlig än jag misstänkt. Men ungefär vid tillfället karaktärsgalleriet utvidgas med några tusen procent börjar jag förstå att en oangenäm stund i biomörkret väntar. Det hela är hetsigt, fjantigt och inte det minsta kul. Upplägget är det av en klassisk kuppfilm. Genom diverse "quirky" planer ställer vår posse till det för vapenmanufaktörerna, och så fortsätter filmen om och om igen. Skillnaden är att i den gängse stötfilmen brukar varje karaktär ha en förmåga som gör denna till en oumbärlig del av gänget. I denna film har Jeunet hittat på tio karaktärer med en och samma skill: de skriker och är jobbiga.
Stefan Ramstedt.
Nu har visserligen varje karaktär en skill, problemet är nog istället att skillsen inte gör karaktärerna oumbärliga, utan bara lite smått psykotiska. Vi har den skjutande kanonkulan, eller ormkvinna som exempel. En scen som jag saknade var en där karaktärerna samlas runt ett bord för att planera stöten medan hjärnan i gänget pekar på en karta. Då hade man fått en förklaring till varför de krånglar till kuppen så jävligt. Men det är bara en av många saker som saknar förklaring i denna film. En annan är den ständigt återkommande filmpostern av "Micmacs". Varför Jeunet skulle vilja slänga in lite verfremdungseffekter har jag svårt att förstå, men den passar bra i högen på bevis att Jeunet och Guillaume Laurant inte tänkte till så mycket när de kokade skämten till denna komedi. Men nu till något helt annat, vad bör man tro om att "Micmacs" spelar väldigt mycket på 40-talets gangsterfilm? Jag tänker dels på klippen från Hawks "The Big Sleep", men även på kostym/scenografi samt hela kuppkonceptet.
Kim Ekberg.
Jag antar att man ska kunna tolka filmen som att huvudpersonen dör i början, och att hela filmen är någon slags dröm i hans undermedvetna där gangsterfilmen är en stor lirare. Men denna och andra eventuella tolkningar lämnar jag däran eftersom filmen inte är värd några djupare funderingar. Exempelvis försöker man ju som sagt rikta någon slags känga mot vapenindustrin, vad nu det är för ambition för en så tom och ytlig film som denna. För samtidigt som filmen försöker vara rättskaffens är den sexistisk och rasistisk. Men det största problemet är helt enkelt att filmen inte är rolig. För hur mycket tokigheter man än slänger in i en film behövs någon slags substans för att hålla intresset uppe. Jag överväger flera gånger under filmens långa gång att lämna biografen, men tänker sedan att det kanske kommer någonting mer. För det här kan väl inte vara allt? Men ingen ljuspunkt kommer, bara mer repetition av det redan första gången tunna materialet. Det är slående att en film på samma gång kan vara så hetsig och så långtråkig. Den här gången lär väl inte ens Jeunet lyckas få de fjortonåriga indiepop-tjejerna att smälta. Och då kanske det är dags att byta bana.
Stefan Ramstedt.
Jag håller utan tvekan med om att stöveln mot vapenindustrin är väldigt tam. Trots att man får se André Dussoliers karaktär skaka hand med Sarkozy. Om en regissör inte kan göra film om något så enkelt som en människa, så tror jag att tema vapenindustrin var ett långskott av Jeunet.
Kommentarer