Recension - Bio

Den här veckan har jag sett tre medlemmar av familjen Skarsgård i olika filmer, det känns som någon slags bedrift. Mest imponerande var nog ändå lillkillen Bill, som efter ”Kenny Begins” går från oklarhet till klarhet i och med dramakomedin ”I rymden finns inga känslor”.

Filmen kretsar kring Simon, en kille med en rejäl släng av asperger, som har svårt att kombinera sin egen verklighet med sina medmänniskors. Detta är alltså Bill, varpå filmen lite bär eller brister. Och i det här fallet fungerar det och blir kärleksfullt där det lätt kunde ha blivit Napoleon Dynamite.

För det är svårt att göra en komedi om någonting som förtjänar vördnad, och man är stundtals väldigt nära att snubbla över den kanten. Exempelvis är filmen lite väl hyperaktiv för min smak, med grafisk visualisering, ful neo-ikea-estetik och gräslig tugummipop ständigt skvalande på ljudspåret.

Men det är i den ömsinta skildringen och i skådespelarinsatserna filmen tar igen för sina brister. Förutom Bill är Cecilia Forss mycket slående. Jag värdesätter också filmer som likt denna förespråkar att känsloliv är värdefullare än vetenskap.

För precis som livet är film ingen vetenskap. I bland kan en film som besitter tveksamma beståndsdelar skapa en summa större än en som allt talar för. Och när Filmfestivalen förhandsvisar filmen inför en tusenhuvad publik förstår man att filmen gör rätt. Unisont skrattar alla, rycks med, känner. Och i bland kan det vara värt mer än alla tellusfemmor i världen.

Kim Ekberg