Mao's Last Dancer

  • Speltid (min): 121
  • Release (Bio): 2010-09-03

Recension - Bio

Det finns en scen i ”Mao's last dancer” där huvudpersonen är barn, och ledsen för att han tagits ifrån sina föräldrar för att nöta ballett. Hans klasskamrater märker att han ligger och gråter i natten, de går unisont fram till honom för att trösta honom. Men det finns ingenting som kan trösta ett så ledset hjärta. Tror man. Tills en av ungarna förvrider ansiktet i en grimas och lägger en fjärt. Denna scen sammanfattar ganska bra hela filmen: den fjärtar bort någonting seriöst.

För oj vad man kan välja att fläska på! Dramatiken i ”Mao's last dancer” når smått parodiska höjder. Man väljer att skildra en redan tårdrypande historia- uppblåst x100 och ackompanjerad av stråkorkester. Dessutom har man passat på att pressa in lite värderingar angående den amerikanska kapitalismens överlägsenhet gentemot det Kommunistiska Kina. ”I want to stay, because I feel more free here”, säger filmens invandrade kines i en emblematisk scen. Och det är väl klart att man är nöjd med livet om man har som högsta önskan att dansa ballett, vara rik, och ha en snygg fru med stora bröst- och också får det. Eller att göra patetiska filmer som ryggdunkar existerande maktstruktur, och får det.

Men det finns finns ljusglimtar. Exempelvis är skådespelarna ett skönt gäng, och alla roller känns mer eller mindre rättcastade. Bruce Greenwood (som vi känner igen från diverse Egoanfilmer) är rent självlysande. Att det blir ett litet Twin Peaks-reunion mellan Kyle Maclachlan och Joan Chen gör knappast saken sämre. Och dansandet som filmen kretsar kring är gestaltat med en sådan glöd och passion att man delvis kan förstå karaktärernas patos. Det finns ett gäng vackra och väl genomförda dansscener som gör passager ur filmen tämligen njutbara.

Men tack och lov finns det alternativ för den som vill se ballett på film utan att behöva genomlida två timmars tårögt dravel på köpet. Exempelvis kommer Cinemateket köra favoriten ”De röda skorna” inom en snar framtid. Men än närmare på tablån ligger Fredrick Wiseman's ”La Danse”, som nu rullar på svenska smalfilmsbiografer. Denna film är ett måste. Dessutom bjuds man innan filmen på trailern till just ”Mao's Last Dancer”. En trailer som lyckas med bedriften att korta ner två timmar film till två minuter, och fortfarande få med precis allt. Allt förutom den absoluta slutscenen, men den kan jag avslöja här, så blir allt komplett:

Nämligen får Li av någon anledning tillåtelse att åka tillbaka till sin älskade familj i Kina, och gör det tillsammans med sin snygga amerikanska fru som alla av någon anledning accepterar. Där möter de en gammal regimkritisk skollärare till Li som av någon anledning inte har blivit avrättad och av någon anledning nu finns i Li's hemby. Han har alltid drömt om att se Li dansa, och det får han, till smäktande musik och fyrverkerier och allt vad det är. Li håller upp sin fru i luften mot den kinesiska flaggan, och alla smajlar och applåderar och kastar skit i luften.

Kim Ekberg

Kommentarer