Recension - Blu-ray/DVD

06:12 är den tid väckarklockan visar när Zac Hobson vaknar. Det börjar som en helt vanlig dag, med undantag för att radion inte fungerar; vilken kanal han väljer är det bara knaster. Nåväl, dags att åka till jobbet.

När vägen kantas av övergivna fordon överallt, närliggande hus är helt tomma börjar Zac ana oråd. Inte blir det bättre när han kommer in till stan och ser vraket av ett flygplan brinna bland raserade huskroppar. Fortfarande inte en människa i sikte. Var har alla tagit vägen?

Zac börjar frenetiskt leta efter andra människor, utan att lyckas. Han tar sig in på den lokala radiostationen och spelar in ett inslag där han efterlyser andra som sedan får gå på repeat. Fortfarande inte en människa i sikte.

Det tar inte lång tid innan Zac blir smått galen, övertar ett av de största husen han kan hitta och utser sig själv till härskare över jorden. Ni vet, så där som man gör när man är ensam. Men är det verkligen så? Är han verkligen helt ensam?

”The Quiet Earth” är en klassisk postapokalyptisk film från Nya Zeeland av alla ställen. När den hade premiär 1985 gjorde den stor succé i hemlandet och vann inte mindre än åtta New Zealand Film Awards, bland annat för bästa film, regi och manus. Dessutom vann Bruno Lawrence priset för bästa huvudroll, och det välförtjänt. Lawrence är briljant och extremt trovärdig när han spelar ut sitt register och ger i det närmaste ångesten ett ansikte. Mycket bra!

Filmen är baserad på en roman med samma namn som skrevs fyra år tidigare av den nyzeeländske författaren Craig Harrison. Jag har till dags dato inte läst den men kommer att leta upp den snarast, då den enligt uppgift skiljer sig en hel del från filmen.

Det är en ganska dyster bild som målas upp, och långt ifrån allt som händer i filmen får sin förklaring. Men jag gillar det, allt måste inte förklaras hela tiden. En film som denna, som uppmuntrar till vidare funderingar och diskussioner har så mycket mer att ge.

”The Quiet Earth” är en av de bättre scifi/postapokalypsfilmerna jag sett. Så är det bara. Se den nu!

Fredrik Liljegren, chefredaktör