Recension - Bio

Jag gick in med föreställningen om att jag skulle se en ny Pixar-film. Jag vet inte varför jag fått för mig det. Någon måste sagt det. Första besvikelsen kom omedelbart- det fanns ingen förfilm. Därpå ett pärlband av misslyckanden i allt från karaktärsdesign till musikläggning.

Framför allt märker man på humorn att det inte är animationsmästarna som står bakom, utan någon lam efterapare. De mesta av skratten förväntas utvinnas från folk som får tunga saker i huvudet, en spik i bålen, eller dylikt. Det är demoraliserande på ett högst meningslöst sätt. Jag vet att redan Tom och Jerry sprängde och skar i varandra, men denna kakofoni av misshandlingar är inte ens uppfinningsrik.

Pixar har aldrig ägnat sig åt dessa hjärndödheter som exempelvis ”Ice Age” och andra eftersläntare hänger sig åt. De har stått för sofistikerade tramsigheter och ett tydligt kristdemokratiskt budskap. Man ska vara snäll mot sina vänner, familjen är bäst, pappa kör bil och mamma dammsuger. Jag finner mig sittandes med en kronisk tår som jag idogt torkar bort. Sånt är alltid mer gripande än någon som blir ihjälslagen.

Även här görs försök till ett gripande av publiken. Och visst lyckas filmskaparna pressa ut en liten salt vattendroppe även denna gång. När superskurken Gru tvingas finna livets sanna världen genom tre sockersöta adoptivbarn, klämmer man åtminstone in någon slags motivation i en annars död film.

Men så drar det igång igen med gula gubbar snodda från ”Rayman Raving Rabbids” som skriker med heliumröster och dansar discodans och skjuter sig själva med granatkastare. Då är det bara att ta sig för pannan och drömma sig bort till när polygonernas konungar på Pixar står bakom rodret. Betygstrean är mycket svag, men det fanns ljuspunkter även om man knappast minns dem nu.

Kim Ekberg