Recension - Bio
”Hämnd är en missgärning motiverad av en tidigare, liknande, missgärning mot den som utför hämnden eller en anhörig till denne. Syftet kan vara rationellt (avskräckning och inkapacitering), men också känslomässigt; många människor har någon form av nedärvda hämndinstinkter, dock har västerländska samhällen sedan 1800-talet gått från fokus på hämnd och straff, till vård och rehabilitering av brottslingar.”
Ja, så definierar ett av de mer populära uppslagsverken, självfallet ett webbaserat sådant, ordet, eller snarare begreppet, ”hämnd”. Och Susanne Bier har i sin film med samma namn, fast i bestämd form; alltså ”Hämnden”, lyckats balansera mellan det rationella och det känslomässiga. Å ena sidan kan man som tittare avfärda karaktärernas handlingar som ickerationella, men å andra sidan så känner man så pass starkt för dem att man djupt nere i hjärtegropen hejar på deras hämndaktioner.
Två pojkar, den ene en morbid och arg sådan, emotionellt rubbade efter moderns bortgång, och som till på köpet är nyinflyttad, blir bekant med skolans hackkyckling, en blyg och litet dum grabb, dessutom med en frånvarande fader. Och glad över sin allra första vän är han beredd att gå med på det mesta. Pojkarna står i centrum, och deras behov av upprättelse.
Dialogen är botten, den känns faktiskt platt som en pannkaka. Persbrandt borde lära sig att a-r-t-i-k-u-l-e-r-a. Och speciellt rapp och rolig är den inte heller, om man skrattar någon gång under den här filmen så beror det på att man är nervös; för filmen bär hela tiden på den där känslan av att katastrofen aldrig är långt borta. Obehag och nervositet, detta är känslorna. Visst, somliga känslor sägs vara omöjliga att gestalta på vita diken, åtminstone om man ska lyssna till populärfilosofen Slavoj Zizeks teorier om detta i ”The pervert’s guide to cinema”, men efter den här filmen kan jag i alla fall säga att ”höjdskräck” inte är en av dessa känslor.
Pojkarna hämnas hemma i Danmark, där den frånvarande fadern på sina besök från arbetet som läkare i ett flyktingläger i en namnlös afrikansk region, predikar om hämndens självförgörande följder. Men grabbarna förstår inte, de förstår inte varför man ska behöva bli trampad på. Och samtidigt tvekar predikanten själv, detta då han också har en känsla av att vilja hämnas kokande inom sig, men den hämnden är knuten till den namnlösa regionen, den är på bortaplan, inte i det ”västerländska samhället”, andra premisser råder.
Ja, huvudtemat är svårt att undvika, titeln skvallrar ju en del, men det är också en film om fäder som är helt oförmögna att förmedla komplexa känslor till sina söner, och i den där viktiga åldern, då innan de blir medvetna. Bristande kommunikation, det är det farligaste som finns. Historien utspelar sig i samma filmiska universum som "Efter bröllopet", och ibland känns den nästan som en fristående uppföljare.
Med fotografen Morten Söborgs förkärlek till att porträttera den danska sommarnatten, så är det här ytterligare en mycket poetisk, men ändå kommersiellt gångbar film, precis som Biers tidigare verk, där döden hela tiden är närvarande och självklar.
*Alla ”Ö” i de olika efternamne ska vara danska sådana, alltså: "O" med ett diagonalt streck genom sig.
Kommentarer