Mother and Child

  • Speltid (min): 125
  • Release (Bio): 2010-10-15

Recension - Bio

Den erkände film och TV-skaparen Rodrigo García har regisserat och skrivit manus till såväl Six feet under som långfilmen Nio liv. Han är därmed van att hantera många karaktärer vilket är till god hjälp i det nya episka dramat ”Mother and child” som spänner över fyra generationer mödrar och döttrar i sitt utforskande av föräldraskapet. Handlingen kretsar kring ett flertal adoptioner och den klassiska motsättningen mellan arv och miljö gör sig gällande. Filmen inleder med att i häpnadsväckande få men effektiva sekvenser lägga grunden till det drama som sedan ska ta sin början. 14-åriga Karen har blir gravid och adopterar, möjligen motvilligt, bort sin dotter direkt efter födseln.

När filmen så efter prologen tar sin början är den vuxna dottern en framgångsrik och självständig advokat medan Karen bor med sin egen, åldrande mor. Samtliga inblandade har blivit mer eller mindre traumatiserade av händelsen och deras respektive själsliv är minst sagt torftiga. Samtidigt får vi följa ett pars väg mot adoption och det är först långt senare det visar sig var kopplingen dem emellan består i. Så långt allt gott. Visserligen börjar man bli en smula mätt på filmer som väver ihop många karaktärers liv i en sinnrik härva men när det genomförs på ett såpass lågmält och nyanserat sätt som i första halvan av ”Mother and child”, är det en sann njutning att beskåda. Särskilt när skådespelare som Naomi Watts, Anette Benning och Samuel L. Jackson presterar på högsta nivå och lyckas väl med att nyansera sina karaktärer.

Men det visar sig efter hand att allt inte står riktigt rätt till med hantverket. För trots att grunden är så pass intressant har manuset ganska allvarliga brister. Visst vill även jag tro att också de mest tillslutna, ilskna och likgiltiga av människor kan blomma ut och hitta sin lycka i livet, men det måste skildras på ett trovärdigt sätt. Det lyckas tyvärr García inte med den här gången. Karaktärerna i filmen förändras helt enkelt på ett psykologiskt alldeles för förutsägbart sätt. Orsak-verkan sambandet är för simpelt för att gestalta alla de komplicerade känslor som karaktärerna har inneboende När de väl har nått insikt om orsaken till problemet ligger framtiden plötsligt ren och fri framför dem.

När filmens olika känslomässiga klimax sedan bara accelereras och staplas på varandra till slentrianmässig filmmusik når sentimentaliteten till slut en oacceptabel nivå och riskerar att banalisera alla de fina sidor filmen tidigare visat. Eftersmaken blir därmed en smula trist och riskerar att få en och annan att avfärda ”Mother and child” alltför lättvindigt. Det tycker jag dock inte att man bör göra då det trots allt finns en hel del intressanta frågeställningar att brottas med i den här historien.

Johannes Hagman

Kommentarer