Somewhere

  • Speltid (min): 98
  • Release (Bio): 2010-10-22

Recension - Bio

I sin senaste film, ”Marie Antoinette”, produktplacerade Coppola ett par rosa Converse-skor bland den franska drottningens bakelser. Denna gång är det, hör och häpna; en gul Fjällräven ryggsäck – en ”Kånken”, som har smugit sig in. Det är den unga och försummade dottern (Elle Fanning), vars kropp har mognat innan hennes sinne, som släpar omkring på väskan, under några dagar med sin pappa. Detta eftersom modern har åkt bort, och inte vet när hon ämnar komma tillbaka.

”… Ingen vart, bara bort”, sjunger Ulf Lundell i sången ”Snön faller”, tillsammans med Agnetha Fältskog. ”Bara bort”, vart spelar ingen som helst roll. Och det är så Johnny (Stephen Dorff) känner. Det han vill bort ifrån är sitt sorglösa liv på hotellet Chateau Marmont, på Sunset Boulevard, Los Angeles, populär hemvist för film- och musikstjärnor, kanske bäst känt för att det var där som John Belushi avled efter en överdos.

Hotellet, hur glamouröst det än må vara, känns i ”Somewhere” som ett smutsigt motell, hämtat direkt ur en av författaren Charles Bukowskis noveller. Och gästerna må vara modeller, men skulle kunna vara karaktärer ur tidigare nämnda författares verk – fyllon, whiskeyhoror och andra utav samhällets olycksbarn.

Livet finns inte där, på rum 59, bland fimpar och piller. Visst, Johnny har obegränsad tillgång till kvinnor, men allt som oftast somnar han bara mellan deras ben. Tillsammans med kvinnorna, så är det uteliv och bilar som dövar ensamheten – dövar men botar inte. Det är dagarna med dottern som ger långvarig effekt – dottern är den bästa drogen.

Det finns ett pirr av välbefinnande i far-och-dotter-scenerna. Nästan så man hör Herman’s Hermits gamla dänga ”I’m into something good” ljuda i bakgrunden, men det man egentligen hör är ännu ett skickligt sammanställt soundtrack av Thomas Mars, far till Coppolas dotter och sångare i bandet Phoenix. Det pirrar, men mer än ett pirr av välbefinnande tillåts inte. Omständigheterna är sådana.

Slöjan dras undan, Hollywood, den stora berömmelsen och det så kallad ”ljuva livet”, visas för vad det egentligen är – den stora ensamheten. I ”Somewhere” är det dag i Las Vegas, det är inte stadens upplysta natt som visas – det är öknens dag, gryningens törst. Uppbrottet, utcheckningen från Chateau Marmont, resan ”Ingen vart, bara bort”, att välja det andra alternativet, som man ges för första gången – det är måstet, den slutgiltiga lösningen.

Med tanke på Sofia Coppolas bakgrund som dotter till den nyckfulle regissören Francis Ford Coppola, är det inte utan att man anar en självbiografi. Att hon återvänder till ett hotell som spelplats för sin film, precis som i ”Lost in Translation”, och egentligen berättar samma historia, gör ingenting. Hon tillhör en av dem som bemästrar den svåra konsten att berätta samma historia om och om igen. Dessutom kommer man inte ifrån att hotellvistelsens symbolik, och dess applicering på filmens tema är utmärkt. Coppola har inte checkat ut för sista gången, det garanterar jag.

Viktor Andersson

Kommentarer