Scott Pilgrim vs. The World

  • Speltid (min): 112
  • Release (Bio): 2010-10-29

Recension - Bio

Återigen får pluttepluttpluttpojken Michael Cera axla rollen som en näpen, småkåt och stammande ung man. Många har redan noterat att dagens 20-åringar består av någon slags postironigeneration som varken vet om det menar det de säger, menar det de menar eller säger det de säger. Detta har alltså har lett till att Cera med flera får spela samma roll hela tiden. I Scott Pilgrim vs. The World" befinner vi oss i Toronto där Cera tvingas duellera mot Ramona Flowers sju ex, för att få vara tillsammans med denna nyinflyttade skönhet.

Filmen är baserad på Bryan Lee O'Malleys grafiska romanserie "Scott Pilgrim", men är tidsmässigt komprimerad så hela historien utspelas under ett par veckor istället för under flera år. Spåren av ursprungsformatet är tydliga, textskyltar med "Kablaam!" eller "Kierans jacket -->" finns lite varstans, men filmens struktur och estetik liknar mer ett beat-em-up-spel, och det är denna aspekt av filmen som är mest intressant. Edgar Wright separerar inte tv-spelsduellerna med resten av filmen, han låter de mer onaturliga inslagen sammansmälta med de mer "realistiska". Vilket egentligen borde vara helt självklart, varför skulle man separera fiktion och fiktion?

Scott får alltså spöa skiten ur sju av Ramonas fåniga ex. Karaktärerna är varierade, det finns bland annat en fuskvegan, två tvillingar och en tjej som man måste ge orgasm för att ta kol på, för att inte tala om slutbossen i form av Jason Schwartzman som sliskig skivbolagsägare. De flesta av Scotts fiender spelar i band, så de flesta av filmens "battles" äger rum på eller omkring en scen. Dessvärre är dusterna inte lika varierade som filmens karaktärer, och de är dessutom lite för långa (dusterna alltså). Men vad är väl tio överflödiga minuter på en biograf, när man får ha det underbart med ett gäng ungar som ser ut som godhjärtade versioner av Gregg Arakis cyperpunkare? Wrights film är inget mästerverk, men den är utan tvekan den varmaste filmen som Michael Cera någonsin spelat i, trots att den utspelas i kyliga Kanada, och trots att karaktärerna mer liknar plastiga robotar än människor. Och om inte det är en bedrift så har jag ingen aning om vad som är det.

Stefan Ramstedt

Kommentarer