Recension - Blu-ray/DVD
Den engelska rosens taggar
Återigen; detta är England, men tre år senare. Shane Meadows vänder åter till den ospecificerade kuststaden, någonstans i England, någon gång på åttiotalet, för att följa upp vad som hände med ungdomarna i hans hyllade film ”This is England” (2007), efter eftertexterna, efter ”the end” – titeln är förövrigt lånad från en episk sång med bandet ”The Clash”, och det passar sig att citera en textrad från j sången för att beskriva den fyrdelade serien ”This is England ’86”: ”This is England, this is how we feel” – Meadows försöker gestalta ungdomen under Thatcher erans känslotillstånd, dess psykiska, emotionella, sociala och ekonomiska situation, allt medan ”the dole drum” slå i bakgrunden och de sticker sig på den engelska rosens törnen.
’86, året då världsmästerskapen i fotboll hölls i Mexico, och vanns av Argentina – som spelade mot England i gruppfinalen, några få år efter Falklandskriget. Ungdomarna samlas på puben för att se matcherna i goda vänners lag, men den skrålande pubglädjen är påklistrad – alla har de sina egna problem; någon är otrogen, någon åker på stryk, någon rymmer hemifrån, någon är kär, någon vill inte växa upp, et cetera. Varje karaktär med sitt eget särskild sätt att vara, och med tillhörande problem – en form av commedia dell’arte galleri.
Meadows har denna gång inte valt att skildra en subkultur, utan låter bara ungdomarna rent kläd- och frisyrmässigt gå från Skinheads till Neo-mods, farande omkring på skotrar, bärande parkas och trimmande luggen. Den utfryste Shaun (Thomas Turgoose) är inte serien huvudperson, utan flertalet av gängets medlemmar porträtteras ingående, somlig med mer kärlek än andra.. Allt medan den engelska sommaren är grå, och grönskan kring de själlösa eternitplattsförsedda husen är skör och luften är kvav. Ja, och där är där i svagheten ligger – det är alldeles för många berättelser som ska samsas under de 4 stycken á 40 minuter långa avsnitten, vars dyrbara minuter ibland slösas bort på vackert fotografi.
Serien knyter ihop säcken, plockar upp de lösa trådar som filmen lämnade efter sig, men dessvärre på ett sålunda hafsigt och ojämnt vis. Kasten mellan komik och tragik är i somliga fall allt för tvära, och man vet inte riktigt hur man ska känna. Visst, det är intressant att se vad tre år kan göra med en människa, men när de där åren nästan inte tycks ha ändrat på någonting, då blir man bara lessen – just åldrandet är någonting Meadows inte lyckats gestalta.
Kommentarer