Recension - Bio

Xavier Dolan, till och med namnet låter tillgjort. Den som har väntat på en långfilmsversion av JC:s reklamfilmer kommer nu få sitt lystmäte i den felaktigt sönderkramade Kanadensarens andra rulle.

Jag antar det är många människors latenta frankofil-nerv som gillar den här filmen så mycket. Jag ser ingenting storartat i en film med töntiga ungdomar i randiga Monki-kläder och Per Sinding Larsen-frillor som går runt och röker i slow-motion till The Knife. Det är ju bara att gå på gymnasiet på Gotland så får man se det till leda i verkligheten.

Det finns någon slags ansats till ett försök till djup här. Jag antar Dolan förstår att man inte kan bygga upp ett kändisskap enahanda på yta, även om han hemskt gärna skulle vilja. Det blinkar och låter mycket, men känns väldigt lite. Karaktärerna skulle lika gärna kunnat vara träd, förutom att träd inte röker. Att filmen är så utstuderad tar bort allt uns av mänsklighet.

Att hylla en så ung och oerfaren regissör som man i detta fall gjort kommer bara leda till fler ytliga och meningslösa filmer. Kanske kan det bli något intressant av denne om han bara tas ner på jorden och inser att filmhistorien sträcker sig längre tillbaka än till 1996.

(Ja, jag vet att James Dean Audrey Hepburn och dylika artefakter finns med i filmen. Men till dessa refereras redan så flitigt att det bara är att sno från någon annan som redan snor. Egon Schiele liksom, fan vad originellt!)
Så urvattnat känns det, blaha blaha!

Kim Ekberg