Recension - Bio

Jag gillar Rhys Ifans alltså, även fast han väl egentligen inte har varit med i några verkliga stjärnfilmer. Därför rusade jag snabbt till biografen när jag såg att han för en gångs skull skulle få spela en huvudroll i ”Mr.Nice”.

Filmen handlar om den verkliga personen Howard Marks, (ej att förväxla med Howard Hawks(ej att förväxla med Howard Huges(ej att förväxla med John Hughes(Ej att förväxla med Stieg Larsson)))) storstilad knarklangare, smugglare och brukare.

Vad som slår mig, och en tjej från festivalens festival-TV, är att filmen inte lägger alls några moraliska värderingar över själva knarkandet. Det är blott själva langandet som gestaltas som farligt, men mest för att man kan finkas. Detta känns som en fräsch infallsvinkel i tider som dessa då man gärna pekar sitt äckliga pekfinger i nyllet på publiken tills den går hem och gör precis det motsatta.

Det är en trivsam film, men inte så mycket mer än så. En ganska klassisk biopic som börjar när Marks är liten, lite väl liten för Ifans att ens gestalta. Men han gör det ändå, bara för att han är så jävla kunglig. En 40+ Ifans i bebiskläder och propellerkeps. Slutar gör det i den nutid där Marks håller ett föredrag om sitt riviga liv.

Och allt sker till tonerna av Philip- Glassmusik som låter precis som Philip- Glassmusik. Storyn knakar på, och ungefär det man förväntar sig hända händer. Efter två timmar och tio minuter är det slut. Då tittar man på klockan och skriker: ”VA!? Var filmen två timmar och tio minuter!? Den kändes mycket kortare!? Stefan och jag som skulle gå på café och allt, nu får vi bara kila över gatan till 7-eleven och hinka i oss en vidrig maskinlatte innan Biutiful börjar. Och den här tjejen från festival-tv, vad vill hon?”. Men inte så mycket för att det var sublimt, utan mer för att det underhöll för stunden. En ”Blow” för snällbomar om man så vill.

Kim Ekberg