Recension - Bio

”Music for One apartment and six drummers” är något av en modern Svensk kortfilmsklassiker, och det någotsånär med rätta. Den har allt en kortfilm behöver: ett snärtigt koncept och en konsekvens. Att förvandla detta till en långfilm låter därför i min bok dumdristigt. Hur roligt kan det bli med sex trummare som öppnar och stänger kylskåp i en och en halv timma?

Den slutgiltiga filmen är faktiskt närmare två timmar, men förvånande nog ganska lyckad. Ironiskt nod är det själva trumscenerna som nu är det sämsta med filmen. Den handlar om ett gäng aktivister som använder staden som instrument, som en spark i röven på hela musiketablissemanget. Inte helt trovärdigt då att det typ är den mest kommersiella noicemusik som någonsin skapats, rytmisk och grymt utstuderad. Men filmen utger sig aldrig för att vara logisk, och därför passerar detta.

Man har lyckats skriva en ganska charmig historia om den tondöva sonen i en musikalisk familj, som hatar musik och blivit polis. Bengt Nilsson, vars ansikte man känner igen från alla svenska filmer som någonsin gjorts, bär ypperligt filmen med sitt karismatiska spel. Det bjuds mellan tramset på ett gäng ganska roliga visuella och audiovisuella ordvitsar, exempelvis när protagonisten blir inkapabel att höra vissa objekt.

Annars är det en ganska konventionell och ofta fantasilös soppa man matas med. Utan några jobbiga bitar, så att festivalpublik världen över ska kunna svälja utan att behöva tugga. En konceptuell film som denna har ingen annan framtid att vänta än som en crowdpleaser. Säkerligen unisont omtyckt, men också bortglömd redan nästa dag.

Kim Ekberg