Recension - Blu-ray/DVD

Det finns många klåpaktiga filmregissörer här i världen. Två av dem utgörs av det marockanska brödraparet Imad och Swel Noury som står bakom festivalaktuella ”The Man Who Sold The World. Filmen är en travesti på en Dostojevskijnovell och handlar om två innerliga vänner som lever tillsammans i en dystopisk framtid där världen är i krig. Vännerna ser ut som om de vore hämtade ur ”Zigenarnas Tid” vilket är lite kul i ungefär tre sekunder. En av många frågor man måste ställa sig efter det att filmen tagit slut är hur en slaggprodukt som denna överhuvudtaget kan tillåtas att visas någonstans.

Det tar ett tag innan jag inser att det är idén om den rena idiotin materialiserad i celluloid som jag ska umgås med i nära två timmar. Fotot är visserligen blekt och överexponerat på ett ”häftigt” sätt redan från ruta ett och det står snart klart att filmen är indelad i kapitel som vart och ett inleds med lite väl vald kvasifilosofisk gallimatias. Så man anar oråd. Men alla filmer ska väl få en chans.

Först är de två polarna glada eftersom den med vitt hår ska gifta sig med en robot förklädd till kvinna. Att hon är en robot sägs visserligen inte rent ut, men eftersom den franska modellen som spelar henne inte gör annat än att le och ta av sig nästan alla kläderna filmen igenom förefaller det vara en rimlig tolkning. Den mesta tiden sitter dock de två grabbarna och snackar strunt i denna oerhört dialogtyngda och existentiellt lagda film. Och precis som i varje filosofisk film nuförtiden slutar det hela med att någon (i det här fallet vithåret-med-snedtänderna) blir vansinnig och börjar skrika och slåss.

Alla filmiska tricks i världen används för att skildra detta gripande vansinne. Gubbarna på duken blir svart-vita, skriker i slow-motion, hackar fram och sitter i röda solstolar på en söderhavsö. Bröderna Noury tror att mest är bäst och att den som skriker högst också skriker smartast. Nu skriker de bara tråkigast, fulast och värsta av allt, helt utan att ha någonting att säga. Som om det inte skulle räcka med att de har slaktat Dostojevskij ger de sig dessutom på Paul Newman(!) och dedikerar sin film till skådespelarlegenden. Jag hoppas för Newmans skull att kopplingen dem emellan är lika långsökt som filmens existens.

Johannes Hagman