Recension - Bio
Det var med en sund skepsis jag begav mig att se nya rymdinvasionsfilmen ”Monsters”. Onda minnen från fjolårets meningslösa huvudvärkstablett ”District 9” tornade upp sig ur hjärnbarken. Men det visade sig lyckligtvis vara någonting helt annat än vad jag förväntat mig, någonting mycket finare.
Mest av allt är det en roadmovie där en man och en kvinna förflyttar sig genom ett Mexico infekterat av utomjordingar, utan att för den sakens skull se speciellt många av dem. Det skulle minus de extraterrestiella inslagen ha varit en lagom smörig Richard Linklater-film. ”Visste du att delfiner bara kan hålla andan i tio minuter?” Man kan lätt tänka sig Ethan Hawke i huvudrollen, och vid hans sida Charlize Theron. Nu får vi deras mindre kända b-films-diton, vilket kanske är ännu bättre.
Skådespeleriet är fint och känns genomgående genuint, det handlar om två personer och deras interaktion i en krissituation. Lite väl tårdrypande blir det stundtals, men det känns faktiskt välkommet i en film av denna genre. Miljöerna man reser genom är därtill inte lika gråa som i den gängse apokalypsrullen, utan snarare preapokalyptiska prunkande djunglar. Det reses med tåg, buss, båt och bil. En film för alla oss som gillar att vara på resande fot med hemmet i en ryggsäck. Också är det en film för oss som drömmer om att hamna i ett måttligt farligt äventyr orsakat av en naturkatastrof.
Ofta när man ser på en film visualiserar man ett slut man skulle uppskatta. Och nu talar jag för hela mänskligheten. Men det är mycket sällan det går som man vill. Ofta dras för stora växlar eller mynnar ut i ett antiklimax. ”Monsters” slutar precis som jag i biografen inte ens vågade hoppas på. I en fantastisk slutscen innehållande sensibilitet, och i ett subtilt klargörande:
att det är främlingsfientligheten som är det verkliga monstret snarare än jättebläckfisken.
Kommentarer